fredag 30 december 2016

2016 i backspegeln

2016 har snart bara timmar kvar.
Då är det väl på sin plats att sammanfatta, och se vad som blev gjort och genomfört under året.
Och så småningom blicka framåt. Men var sak har sin tid, så först tar vi det gångna året.

Eller ja, först tar vi en liten snabb recension.
Det svenska cykelmagasinet, Bicycling har uppdaterat sig själv, med ett lite nyare format, med sidor av miljövänligt papper, och en vift mot de internationella magasinen, och jag gillar det!
Det känns mer som ett magasin, och mindre som en tidskrift. Det är en lek med ord, men känslan är det stor skillnad på.
Jag har bara bläddrat lite snabbt, och har min heliga stund kvar, när jag lusläser innehållet, men jag har en bra känsla här också. Det känns som det är hög kvalitet genomgående. Timing kunde inte varit bättre, för jag funderade precis om jag tyckte att en tryckt tidning var något att lägga pengar på. Det finns ju massor av kvalitet att läsa, som inte hamnar i tryck. Men ser det ut som detta senaste nummer är känslan att ha tidningen i sin hand och läsa på riktigt lätt värt kostnaden för en prenumeration.
Att jag tycker att man måste göra mer för sina prenumeranter är en annan historia, och hänger väl inte helt ihop med produktionen av tidningens innehåll i sig, så det tar vi en annan gång.

Nytt, snyggt format!
Så, 2016 då...
Snabbt sammanfattat var det väl som alla andra år. Lite ris, lite ros.
Om jag tillåter mig att ta ett steg tillbaka för att få ett litet annat perspektiv, kan jag konstatera att det är inte så mycket som krävs för att påverka en enskild persons möjligheter. Och att göra som jag, att byta jobb, bransch, yrke, arbetsgivare sådär på en gång, det är givetvis inget som passerar obemärkt. 
Nu var det självvalt och till nästan uteslutande glädje, men ändå inte än mindre turbulent.

Men idrottsmässigt då, det är ju ändå det borde handla om!

Jo, 2016 hade en tidig händelse som kunde ödelagt året, om inte längre än så. Under en, i övrigt trevlig, semester i Bad Gastein med gamla kollegor lyckas jag att få pjäxan att lösa ut från skidan mitt i en förhållandevis flack backe. I mina ögon utan någon tydlig anledning. När jag försöker stanna på en skida fastnar den skidlösa pjäxan i backen och mitt knä vrids. Direkt, där och då, inser jag att något precis gick åt helvete. Det gör ont direkt och det känns verkligen som att det var något som gick sönder.
Det lättar inte. Det försvinner inte när jag böjer på knäet.Tvärtom. Det känns värre.
Jag åker (så här i efterhand kanske dumt, ja) ner och på skidbussen lyckas jag skrämma livet ur en tysk kärring som nog tycker att mitt grimaserande är hemskt. Eller fult eller något, förskräckt blir hon i alla fall.
Läkaren i byn var något av expert på liknande skador, föga förvånande.
Han meddelar, på knagglig engelska blandat med perfekt tyska, att jag har tur som har välmusklade ben. Annars hade det gått sämre.
Jag svarar, på knagglig tyska och bättre engelska, att det intet har med tur att göra.
Sköterskan skrattar, oklart om läkaren hängde med i de språkliga svängarna!
Med ett knäskydd av Guds nåde lämnar jag med ordination att röra på knäet så vanligt som möjligt, så länge jag hoppar över skidåkning.
2 dagar i Bad Gastein, i mars, och jag får inte åka skidor. Fiasko!

Nu hade jag väl ändå lite tur och knäet läkte rätt så bra. Jag ser det som en bonus att jag fick lära mig att göra voltvändningar utan att böja ena benet. Det är inte alla som kan det!

Tävlingspremiär i övrigt blev Trelleborg triathlon. Jag har kört tävlingen förr. Den är lagom att börja säsongen med då den traditionsenligt går på nationaldagen.
Resultatet för året var väl ingen sensation, men inte heller något fiasko. Två minuter försvann på att jag ”klyddade” med skorna i växlingen från simning till cykling. På en så kort distans som mini-ironman blir det straffande.
Jaja, ursäkter och ****** har alla!

Trelleborg triathlon, med kollegan Emma
En vecka senare blev det Helsingborgs triathlon som gick för första gången, så att säga. Där presterade jag en OK simning, som var betydligt längre än angivet, men samma för alla, därefter en bra cykling och avslutade på sedvanligt Jönsson-manér med en rätt så svag löpning.
På det hela får det ses som godkänt, men med eftersmaken att det finns mycket att göra med löpningen.

Helsingborgs triathlon med före detta kollegorna Jens och Kalle.
Jag var dock rädd om mina fötter. Jag har haft problem med fötterna, eftersom jag var dum nog att springa i skor med för tunna sulor i förhållande till löparen i dem. När de problemen kommer är det bara vila som hjälper och det blir man ju inte någon vinnare på precis... Så, ja, det var väl ingen överraskning.

Ränneslättsturen i Eksjö, som är en trevlig tävling på mountainbike klarades sedan av i bara farten av det trevliga umgänget som jag var där med. Tävlingsmässigt var det ungefär vad jag hoppades och förväntade mig. Lite bättre än i fjor. Rimlig förbättring!

Med Daniel (som slog mig) efter målgång i Eksjö.

Ett av säsongens huvudmål var X-terra i Stockholm. Det är ett triathlon i terräng som har ungefär samma distanser som en olympisk triathlon.
Jag lyckades dock förstöra allt med att slå sönder en tå på väg upp från simningen. Det blev knappast bättre av att jag och tre andra deltagare cyklade fel och irrade bort oss. I efterhand kan jag inte förstå hur i all sin dagar vi kom så galet. Det var inte svårt att hitta rätt. Nåväl, efter ett varv (15 km lite drygt) på cykeln insåg jag att det aldrig blir sprunget något med den där tån, och jag var rätt tjurig. Så jag bröt, satte mig i solen på en bänk och satt där och tyckte att allt var värdelöst en stund.
Sedan samlade jag ihop mig själv, mina prylar och spillrorna från mitt ego och laddade för den tävling som nu skulle bli ”make it or break it” för året - Tjörn Triathlon.

Den där tån... Den var INTE snyggare ett par dagar senare!

Ön Tjörn är skådeplatsen för ett triathlon på halv ironmandistans. Det vill säga 1900 meter simning, 90 km cykling och 21 km löpning.
För mig var det premiär på triathlon på längre distanser. En helt annan sport än de kortare tävlingarna. En ny utmaning och för mig ett spännande äventyr.
Det blev en rätt så lång dag, med blåst (jo, Glenn det blåste en hel del), brännmaneter, nya erfarenheter och en, efter detta, väl underbyggd aversion mot sötsliskiga energi-gel.
Och en aptit på mer!
Resultatmässigt nådde jag det jag ville och hade satt som mål. Simning och cykling var bättre än plan, men det tappade jag på löpningen och totalt sett blev det lite, lite bättre än väntat.
Så, sugen på mer, med en tydlig plan. Hur avslutar man bättre än så?

I mål efter Tjörn triathlon. Nöjd. Trött.
Hösten var inte alls så illa för övrigt. Så smått har jag gått och smakat på vad som ska komma under nästa år och även försökt bygga på att kunna träna för målen som sätts. 
Så när jag ser på 2016 i backspegeln är det mycket jag är nöjd med. Idrottsmässigt är det ett år jag ser som något som leder till ännu mer, året innan ÅRET liksom. Det som inte gick bra lärde jag mig något av och jag står nu starkare och klokare inför framtiden. 
Rätt lyckat, faktiskt!

Jag vill avslutningsvis passa på att tacka de som stöttat, peppat, hjälpt, följt, tävlat med (eller mot) mig eller på annat sätt gjort mitt idrottsliga 2016 lite bättre än vad det varit utan er. I vissa fall hade det nog faktiskt varit omöjligt, över huvud taget.
Ni är för många för att nämna, så jag tar det när vi ses istället! Kör hårt även 2017!

//

Joakim

måndag 12 december 2016

Vilket resultat är det vi jagar?

Idag hade jag en givande löprunda under månen, förvisso i ljuset från elektrifierat ljus. Elljusspår. mindre modernt än löpband, men lite roligare.
Under löprundan lyssande jag på Petra Månströms pod, Marathonpoden, gästad av Micael Dalén. Det kommer i en upplösning senare att visa sig vara ett utmärkt val.

Men... tankarna var lite överallt innan jag startade löprundan.

Och grunden till vad jag hade för tankar innan var att min cykelkompis Dan, som givetvis är en grym cyklist och uthållighetsidrottare, hade delat ett blogginlägg från en personlig tränare som sågade distansträning.
Länken till inlägget kommer här.
Och jag menar att han SÅGAR det.
Enligt Jerry, som skrivit det, är distansträning en del av formtoppningen.
I övrigt är det utan effekt och rent slöseri med tid. För ska man träna ska man inte sikta efter att få effekt, utan man ska få SNABBAST effekt, skriver Jerry. Å andra sidan tycker han, med bas i HANS logik, att det är orimligt att Therese Johaug dopat sig, så därför ska hon friges så att man kan jaga riktiga fuskare istället.

Nu låter det som att jag raljerar. Men icke, det jag skrivit är en sammanfattning, utan inslag av överdrifter. Jerry är en frisk fläkt med åsikter som verkligen inte vandrar i någon åsiktskorridor.

Men, till att börja med.
Jag håller inte med honom.
Alls, typ.
Om vi tar Johaug så kan jag bara hoppas att han är ironisk.
Men Jerry får även komma med hur mycket forskningsresultat han vill som bevisar att intervallträning är bäst. Ja, jo, det är ju inget nytt att det är den bästa träningen för hjärtat är intervaller.
Men vad är det nu som säger att det ENDA man jagar som uthållighetsidrottare är att ha så hög VO2-max som möjligt. Jerry gör utlägg om detta och förklarar att det är det enda som spelar roll. Jag tror inte att det är så lätt, tyvärr.
Jag kan, utan att skämmas, meddela att jag har mer förbättringspotential än så. Jag kan till och med njuta av ett långpass, av vald sort, för att helt enkelt använda kroppen och dess förbränning under längre tid. Och det enda syftet med att hålla på länge är att förändra fördelningen mellan muskler, fett, och annat skröfs på kroppen. Att då hålla på länge med lättare ansträngning är oslagbart.
Och den dag det är dags att tävla är det bra med en optimerad motor, vilket intervallerna ger. Men nog fasen spelar det roll vad det är för kärra man sätter den i dessutom, och vad den väger!

För att vara ärlig. Jag tror att jag har mycket större potential i en massiv viktnedgång, än i att förbättra mitt VO2-max. Det är nog dessutom så att om jag så försöker så det blöder så kommer min framgång avseende VO2-max inte att vara lika lyckat som om jag försöker så det blöder med viktnedgången.
Jag ska fundera på om jag orkar drabbas av blodförlust bara...

Så långe fortsätter jag köra långpass. För att det är kul. För att det ger mig något.
Det är i alla fall så för mig att om jag nu springer 30 km på ett träningspass så kommer det att vara en insättning på det mentala kontot. Jag VET att jag klarar det. Jag VET att jag har styrkan, rent mentalt att mala ner avstånd, distans och utmaning.
När det är dags för tävling, av längre snitt, är det en sak som är gemensamt för de flesta som deltager. Nästan alla pratar om den mentala utmaningen. Att man har perioder när saker KÄNNS på ett särskilt vis, som kanske inte alltid har sin rot i verkligheten. Man känner sig alltså som sämre än vad man är.
Och även om det inte är så, så är jag dessutom övertygad om att det finns en extremt stor vinst i att lära sig hantera sina mentala spöken och vända alla dessa till styrkor.
Precis som den fysiska förmågan måste detta tränas. Och varför inte passa på att träna detta under ett distanspass. Lämpligt nog!

Med dessa tankarna gav jag mig alltså ut i elljusspåret.
Och som brukligt när jag ska hålla på lite längre föredrar jag podcast före musik. Mest för att musik inspirerar mig lite väl bra, så att det blir lite för bra fart och då blir inte passet riktigt vad det är tänkt att bli.
Petra Månströms pod, marathonpoden, är ett säkert kort, även om den tar avstamp i "enbart" löpning, en omständighet som jag ofta tycker begränsar mitt intresse, triathlet som jag anser mig vara. Mycket vill ha mer liksom.

Och även denna gången måste jag säga att jag är nöjd med mitt val.
Micael Dalén är en inspirerande människa. Och det beror inte på att han är lik Anders Szalkai.
Jag tycker dessutom att Micael Daléns resultat är goda nog för att stå helt för sig själv! 11 km på 39 minuter är banne mig racerfart!

I övrigt är Micael rolig och har många tankar där han inte är som man väntar sig av en professor i ekonomi. Han är befriande med sina avvikande och ovanliga betraktelser. Jag menar, vem kör en metafor om likheten mellan känslan av utmattning från att maxa marklyft och dra i sig en "brownie" i Amsterdam. Skit i om det är korrekt. Det är humor!

Och jag bara älskar mentaliteten kring att ta ut segern i förskott, för att man då får fira någon seger, och i bästa fall fira den två gånger. Jag är glad att någon annan använder den synen på det, så att jag slipper stå ensam med det.
Lyssna på avsnittet! Det fick mig att ställa mig med ett perspektiv till det jag skrev om tidigare i detta inlägget och landa i mina egna tankar. Och hur gött är det inte att springa i ett nollgradigt tråkigt elljusspår och fnissa för sig själv? Exakt! Sjukt gött!

Med det sagt... Over and out!

//
Jocke

onsdag 7 december 2016

Vinnare eller inte...

Det är alltid aktuellt att prata om tävlingar, och med det allt som följer.
För någon dag sedan delade jag en film på Facebook som handlade om att man, i USA, delar ut troféer för deltagande och att mannen i filmen, som är coach i ett basketlag på collegenivå, tycker att det, kort sammanfattat, är skit.


Jag tänkte utveckla vad jag menar med att han har en poäng...

Om, jag säger OM, man tävlar ÄR det skillnad på att bli etta och tvåa, tvåa och trea, eller för den delen etta och fyrtiotvåa.
Förnekar man den skillnaden är det ingen tävling.
Om det är lika mycket värt att bli trettiotvåa som att bli etta, då är det per definition inte en tävling.
Det är någon form av aktivitet, men det är INTE en tävling.

Fast vi ska väl börja i rätta ända här nu.
Allt måste inte vara tävling.
Det är helt OK att vara med i saker som inte är tävling, det är till och med bra. Tävlingar är inte för alla, men det finns aktiviteter som ÄR för alla!
Om det nu är en tävling så sätter den, med sitt resultat, dock inte någon form av värde på människor. Alla är lika mycket värda, som människor även om deras prestationer värderas olika. Att skilja på gärning och person är, för mig, självklart! Belöningen för prestation bör dock följa prestationens magnitud.

Men tillbaka till det här med tävling.
Syftet med tävlingar är att man ska skilja prestationer åt.
Det är den fundamentala funktionen.
Att särskilja vem som är snabbast, bäst eller gör flest mål (eller vad det nu må vara).
Det betyder, i klartext, att den som blir tvåa faktiskt är den första att förlora.
Ändå pratar vi ofta om att vinna ett silver.
Och i väldigt många tävlingar är det bättre än fantastiskt bra att bli tvåa!

Det är till och med så att det, i mina ögon, är riktigt vasst att bli topp 40 i en världscuptävling i de flesta idrotter (som har världscup eller motsvarande).
Men det är inte lika bra som att bli topp 20.
Eller topp 3.
Eller först. 1:a!
Prestationen i sig kan vara lika bra, i förhållande till förutsättningar för den enskilde, men det finns bara en förstaplats och den är reserverad ENBART för den som är vinnare av tävlingen!
Skulle man börja rucka på det har tävlingen mist sitt syfte.

Att tävla och att vinna är ofta en grund till motivation för den som är med och tävlar.
Elitidrotten utvecklas ständigt och resultat blir bättre och bättre. Det kan såklart tillskrivas material eller doping om man är cynisk.
Men viljan att vinna är också för elitidrottare en EXTREMT stark motivation.
Det är för att vinsten är värd så extremt mycket.
Om det blir lika mycket värt att bli trettiotvåa är grunden till motivationen död.
Då kommer vi inte se lika många fantastiska prestationer och nivån för idrott kommer stagnera. Som bäst.
Och det spelar ingen roll om man ser vinstens värde i moraliskt eller monetärt värde.

Våra framtida elitidrottare är våra barn.
Det är glasklart att barns idrott ska baseras på lust och glädje i rörelse till 100%.
Jag har själv en dotter som är tre år, och jag hoppas att hennes liv ska leka länge till. Men tids nog måste faktiskt saker och ting förklaras även för henne, och hennes kamrater.
Att låta dem leva med bilden att alla är vinnare ända in i vuxenlivet kommer mest att skapa lidande och frustration.

För det är tyvärr inte så enkelt att elitidrott är enda stället vi tävlar. Det hade varit bekvämt, och diskussionen hade blivit betydligt mindre viktig i så fall. Men sanningen är hårdare!

Har du någonsin sökt ett jobb?
Jaha, alla som sökte fick inte jobbet? Va, var det bara en som lyckades?
Vad taskigt! Eller?
Allt finns inte tillgängligt för alla. Är den sanningen för hård, är nog livet i sig rätt motigt.

Om vi då istället utnyttjar idrottsarenan till att vara pedagogiska och lära barn och unga vad det innebär att vinna och förlora, kommer de istället vara rustade för att hantera alla tävlingar, oavsett hur allvarliga de må vara.
Kanske kan vi till och med motivera dem att prestera, genom träning och förberedelse. Det är nämligen ett genomgående framgångsrikt sätt att förbättras, oavsett vad det gäller.

Jag håller med coachen i filmen om att vi är på väg att skapa generationer med en helt annan inställning. Åtminstone håller vi på att skapa enorma klyftor mellan de som accepterar att prestation ger olika belöning, och de som tycker att alla har rätt till allt.
De klyftorna kommer med garanti att leda till konflikter.

Jag har under lång tid träffat människor i vad jag skulle vilja kalla äldre ungdomsår, med jämna mellanrum.
De är i den åldern att de inom en snar framtid ska ut i vuxenlivet, med jobbsökande, bostadköp med mera med mera.
Jag ser en stor skillnad mellan dem och mig, om jag då jämför med mig själv i den åldern.

Generellt sätt är det många som inte förstår varför de ska rätta sig efter någon annan.
Respekt har blivit en synonym till rädsla, och hänsyn är ointressant.
Detta är att skylla på att de växt upp i en värld med regler där alla är suveräna, ingen får säga till någon annan att man är sämre, bättre eller annorlunda. Allt är normalt, gjutet i en grå, jämlik massa och alla ska ha rätt till allt.
Jag raljerar som ni märker.
Men det är med ett illavarslande sting av sanning jag säger detta.
Det skrivs spaltmeter om millenials, 90-talister och allt vad det nu kallas.
Och hur mycket humor man än blandar in så är det helt klart så att en krattad manege resulterar i att människor blir lite bekvämare och mindre motiverade att ta i, i genomsnitt.

Ett bra sätt att motverka detta är att låta barn och ungdomar slussas in i det här med tävling, bland annat genom idrott.

MEN...
...i många fall är deltagande och fullföljande något att beundra och vara stolt över.

När jag deltar i mina tävlingar är jag LÅÅÅÅÅNGT ifrån pallen. Men jag är ändå stolt över att jag fullföljt, och i förhållande till mina förutsättningar vill jag påstå att det dessutom är bra jobbat!
Jag tävlar mot mig själv och mina förutsättningar. Det får räcka för mig, och det är definitivt tillräcklig utmaning.

OCH...

...att vinna en tävling gör en förvisso till vinnare.
Men bara för att man är vinnare är man inte mer värd som person.

Och det där måste vi slå vakt om med våra unga. Att den som vinner får en pokal, trofé eller medalj, men det i sig kommer inte att ändra deras värde som människa.
Vad man är värd och vad man presterar är inte synonymt. Ansvaret är givetvis vårt.

Jag tror att en stor anledning till att vi inte vågar ha tävlingar, ställa krav, eller skilja etta från tvåa är att vi är för dåliga på att skilja värdet i en prestation från det mänskliga värdet.
Idolskap, som följer med segrarna är ett tydligt exempel på att man tillskriver vinnare egenskaper som inte alltid är förtjänade. Därför blir det så mycket "hallabaloo" när idrottsstjärnor dopar sig, super till eller bara har mänskliga kriser som alla andra, återigen, i genomsnitt.
Men att vara idol är inte människovärde! Men det är inte så lätt att förklara och ställer krav på både filosofisk och retorisk förmåga.
Det är, med andra ord, lättare att ta en bekväm väg, utan att behöva förklara det svåra.

Jag har sagt det förr, i andra sammanhang, men säger det igen.
När vi duckar för de svåra frågorna fördummar vi de som är omkring oss.
Precis som det är med fysisk träning, att den gör oss bättre när den är obekväm, är det med annat.
Om vi jobbar lite hårdare blir vi lite smartare. Är vi bekväma blir vi inget annat än dummare. Sakta men säkert, dummare och dummare.
Vi kommer vara lika rädda för att förlora, men utan att fatta vad segerns sötma är.
Och, totalt sett, vara lite sämre. Både som idrottare och medmänniskor.
Så låt oss tävla oss bättre...
Även vi som förlorar!

//
Jocke

tisdag 29 november 2016

Det är lätt när det är lätt!

Idag fick jag en lätt förnimmelse av vad som har varit och vad som kan bli.

En gång i tiden var jag en bra löpare med lätt steg. Det är många år sedan och typ lika många kilon. Saker och ting förändras.
Vissa dagar skulle jag vilja ha tillbaka den lätta spänstiga känslan. När jag tyckte att det var att jogga att bränna av 10 kilometer på 50 minuter. Då det var ett lätt pass för att få lite genomblödning.

Idag var det ett sådan pass som stod på schemat. Ett som jobbar bort en tung känsla och lämnar kroppen redo för mer. Inte ett pass där man drar ur det bästa kroppen har. Nej, man rullar bara igång på låga varv, lägger i en bra växel och låter allt ske utan att man tänker.
Tekniken stämmer utan att man tänker på hållning, fotisättning eller att hålla ihop bålen. Det går bra för att kroppen och styrningen är väl inom gränserna för behärskningen. Inte ansträngande för styrka och koordination, inte ansträngande för kondition eller uthållighet. Alltså jo, jag springer men det är liksom utan att ta i.

Det var länge sedan jag kände såhär. Det var länge sedan löpning inte var plåga och ansträngning. Det har varit onda fötter, trötta vader, tunga känslor och mycket disciplin och "har man sagt så ska man". Tråkigt.
Men detta var belöningen.
En helt vanlig tisdag i november.
Nu kändes det som att jag skulle kunna springa hur länge som. Jag kunde kontrollera känsla, fart och puls och det blev som jag trodde och ville.
Jag ska minnas denna kvällen och denna korta lilla anspråkslösa löprundan.
För jag har känslan av att det var idag det vände.
Jag vet att det kommer vara jobbigt många gånger till. Jag är inte lätt, jag är långt från mitt gamla löparjag.
Men i horisonten kan jag se mig själv springa med fart och fläkt. Med så pass bra fart att det fladdrar i tröjan.
Avslutade passet med att "trycka på" uppför en backe eller två, och tro mig eller ej, men nog fasen svarade kroppen. Visst kändes det bra!

Så nu fortsätter jag denna kvällen hög på löpning!
Och känslan av att någon gång igen bli hälften av vad löpare jag en gång var!

Det är precis så man firar de små segrarna...

//
Joakim

måndag 21 november 2016

Ibland går det lätt, ibland inte...

Det har spenderats en vecka i värmen på Gran Canaria. Snacka om gött...
Sol, bad, mat (i lite väl stor omfattning om man frågar vågen), familjetid och faktiskt en hel del tid för rörelse och träning.

Vi valde att åka till Playa del Cura, en liten anspråkslös ort mellan Puerto Rico och Mogan, om ni letar på en karta. Lugnt, skönt och med ynnesten att jag fick sänka snittåldern då den typiska gästen var i trakterna kring pensionsålder.

Jag tycker att det är extremt skönt att komma iväg så här på hösten och tanka lite värme och solljus. Det är ju trots allt så att dagarna är kortare nu och det är ju knappast varje dag som solen klarar att ta sig ner till oss. Förutsättningarna är lite annorlunda på Kanarieöarna.
Det ska sägas att i förväg var min bättre hälft Johanna orolig för hur vädret skulle bli. Till hennes försvar ska sägas att väderapparna inte precis strålade. Men de hade fel. Och det har de haft alla gånger jag varit på Kanarieöarna. För där skiner banne mig solen jämt!
Jag skulle kunna göra reklam för Atlantens små pärlor i evighet.
Dessutom är öarna trevliga för att de ger fina möjligheter till konditionsträning, oavsett om det är till fots eller till "hjuls"!
Under löprundorna upp på de närliggande höjderna var jag mer än lovligt sugen på att få sitta på en mountainbike... Men, men, det fick snällt bli löpning. Och det var jobbigt vill jag lova.
Men utsikten... Lätt värd det!


Hemma igen blev det till att dra iväg och föreläsa om motion och motivation för Parkinson Skåne. Jag tycker verkligen om att föreläsa. Det har samma ingredienser som detta men är ack så mycket mer direkt. Att inspirera och entusiasmera, öppna nya dörrar eller väcka nya idéer. Jag blir lite sådär löjlig när jag tänker att jag kan ha väckt en idé, dröm eller mål hos någon som inte hade dessa innan de hört mig orera! Coolt, tycker jag.

Det var nu också ett tag sedan jag coachade någon. Det är roligt på samma sätt, av samma anledningar, men tar desto mer tid.
Fast just idag fick jag lägga tiden på mig själv.
Jag valde av praktiska, sociala skäl att ta ett snabbare pass på löpbandet idag och det var med sjukt tunga ben efter alla höjdmeter på Gran Canaria och en bra tvåtimmars-cykling i de delarna av Skåne som räcker finger till ryktet på "platt" igår.
Det går väl att ta med sig någon form av tillfredställelse i att jag fullföljde passet, men mycket mer än så blir det inte. Det var SLITIGT. Men att ta sig igenom de dåliga passen är enda vägen till de härliga passen. Klatschigt och klyschigt, men sant.
Så... bit ihop och kör hårt!

//
Joakim

måndag 31 oktober 2016

Regnlöpning... och tips om det!

Jäkla tjat om hösten, men det är liksom över oss, hur vi än ser på det.
Och det är liksom svårt att fly den, om man inte har lust att smälla spargrisen och ta en vecka, eller så, utomlands!

Men nu är det ju så att i södra Sverige är det inte ens kallt så hösten är att anse som rätt snäll ändå.
Fast det där vattnet som kommer uppifrån är tråkigt.
Och gör förutsättningarna för träning sämre... eller?

Nej, jag tycker ju inte det. Jag ser en charm i att få springa i regn.
Jag håller i och för sig med alla som säger att landsvägscykling i kallt regn är otrevligt. Det är sinnebilden av otrevligt faktiskt. Det fungerar mycket bättre i skogen!
Men nu var det löpning... vi håller tråden här.

Och löpning är faktiskt inget som behöver bli lidande för att det är lite höstligt. Det är klart att Usain och hans gelikar vill ha varmt väder, men vi andra som springer lite längre och mycket långsammare kan fint fortsätta även om regnet strilar rätt bra.
Här kommer tipsen jag har som kommer få dig att vissla dog igenom nästa löppass i regnet!

Rätt kläder
Att välja kläder för regn handlar en hel del om smak ändå.
Personligen tycker jag att det är rätt meningslöst att försöka hålla sig torr, det vill säga att ha ett stoppande yttre lager. Jag svettas tämligen ymnigt och det gör att jag ändå blir lika blöt inifrån. Men min erfarenhet är att det är få kläder som klarar av att hålla tätt ändå. Det är ett näst intill omöjligt uppdrag.
Alltså rekommenderar jag att man klär sig i kläder som fungerar lika bra blöta som torra, eller som åtminstone inte blir obekväma eller dåliga i och med att de blir blöta.
Det finns massa knep, men i mitt tycke är tighta kläder bra. De som sitter lösare blir tighta när de blir blöta, och oftast är de då även statiska och det tenderar att kännas rätt så värdelöst.
Har du tankar om att du inte ser så fräck ut i tighta kläder. Grattis! Det är höst och mörkt. En mössa nertryckt så känner ingen igen dig ändå!
Materialet på kläder är nog så viktigt. Ull är bäst. Det råder ingen tvekan om det. Men bra kläder i ull som inte plågat får på sin väg till din kropp brukar kosta en mindre förmögenhet. Om du "lättar lädret" kan du trösta dig med att du får ett plagg av yppersta kvalitet som kommer hålla länge. Man får vad man betalar för.
Men om budget är ett ord som klingar skönt i dina öron finns det fortfarande en massa bra kläder i syntetiska material. Ska du välja ull någonstans så se till att det är längst upp eller längst ner, mössa eller strumpor, där gör materialet som mest nytta.
I övrigt handlar det om att hitta kläder som inte skaver som torra, och som sitter på samma sätt, passet igenom,

Rätt inställning
Det är ofrånkomligt att inse att det påverkar oss vad vi har för förutsättningar. Det är inte troligt att sticka ut och sätta personbästa på en 5-kilometersrunda i regn och 3 plusgrader...
Sätt förväntningarna därefter. Målen också.
Målet får mycket väl hamna på att ta sig ut, lida en timme och sedan vara mallig för det. Lätt!
Det är dessutom ett utmärkt pass att träna sin mentala förmåga med. Att inte vända den "korta vägen" hem, och inte heller att fuska eller ställa in. Det är inte bara den fysiska styrkan man använder till träning. Låt hjärnan och viljan vara lika stark så kommer många framgångar att komma!

Rätt pass
På lite samma linje som ovan... Låt din planering svara mot kalendern. Spara intervaller eller så tills det blir bättre väder, löpbandet eller den där efterlängtade semestern i värmen.
Kanske är det till och med så att i regnet passar det utmärkt med ett "misärpass". Välj en terrängbana som du VET blir riktigt jobbig i regnet och njut av att sänka farten, bita ihop och förbättras med den hårda träningen. Och passar jag tillbaka uppåt i texten är det mitt i det slitandet som det är läge att projicera bilder av dig själv, stark och snabb.

Rätt plats - och efterarbete
För att undvika att frysa eller ha det onödigt dåligt efter att du gått i mål på ditt pass är det bra att planera lite.
Utgå från en plats där du kan byta om i värme eller kanske till och med duscha direkt. Är målet detsamma som hemmet kan man be den bättre hälften att tappa upp ett bad, som står klart när man kommer hem.
Själv tycker jag att det är en rätt go´ känsla att påminnas om hur bra kroppen är på att värma upp sig själv, och har därför en fabläss för att välja ställen där det inte finns dusch eller värme och njuta av att avsluta löpturen (eller cykelturen) med att dra av de blöta kläderna i kylan för att sedan dra på torra kläder och känna värmen komma tillbaka, bara av restvärmen från rörelsen. Stenålderslyx, typ. Så, tipset där är att ha med torra kläder och parkera eller placera dig så att du kan byta om utan att göra bort dig eller ofreda någon annan...

Har ni några andra knep? Hur besegrar ni regnet? Berätta för mig! Och varandra!

Så, med det sagt... Ett välriktat långfinger uppsträckt till min försvinnande förkylning, och "haj och ivaj", såmm di sier i Skåne!

//
Joakim

måndag 24 oktober 2016

Att göra det bästa av vad man har...

Det är liksom lite typiskt.
Man ska liksom bara vara förkyld på hösten.
Den här gången trodde jag att jag klarat mig och duckat bacillerna, för dottern och sambon hade sitt för ett tag sedan och nu verkade det vara förbi.
Men, förargligt nog, så började det kittla störigt värre i halsen. Och igår var det lite täppt i näsan.
I en töntig, löjlig omfattning, men ändå nog för att jag skulle tvingas inse att frisk var ett förlorat begrepp.

Ska jag vara helt ärlig fanns kanske känslan där lite innan med. Men till mitt försvar ska det sägas att under mountainbiketuren i lördags lättade känslan av förkylning.
Men jag har tvingats inse mina begränsningar.
Vuxet, moget och allt det där. Tråkigt!
Nu jobbar jag med det jag har och gör det bästa av det. Om inget annat så för att göra det lite roligare.

Så det bjuds en promenad i rask takt. PROMENAD! Vilket skämt.
Samtidigt är jag pinsamt medveten om att om jag skulle sätta mig i soffan och tycka synd om mig själv, tappar jag mer än om jag försöker hålla fanan så högt det går. Promenad var det...
Så promenaderna räddar en del, det handlar ju om skillnaden mellan två förhållanden. En ekvation. Det första talet, som utgörs av att jag kan träna så mycket allt annat tillåter. Om hälsan inte sätter stopp, utan det bara är jobb, dagsljus, väder, familj och resten av det social pusslet.
Det andra talet där jag låter allt rasa och jag satsar på det som populärt kallas för rodelträning. Det vill säga maximal passivitet i soffan.
Diskrepansen mellan det första talet och det andra talet utgör hur mycket det finns att förlora. För allt jag väljer att göra minskar skillnaden och därmed även vad jag kan sägas missa.
Plötsligt blir det en enkel fråga att välja en tämligen tråkig promenad.

Givetvis ska man ta hänsyn till hälsan, i mitt fall är det inte fråga om feber och jag är inte ens ordentligt förkyld. Det är mest trams, som sagt.

Så det är väl bara att traska då. Någon dag till, sedan tror jag att det vänder och att jag kan vara tillbaka i lättare träning i alla fall.
Med tid över passar jag på att stretcha och rulla lite på foamrollern. Det är INTE fel, och jag ska försöka minnas att ta mig tid för detta även då förkylning inte längre håller mig gisslan!
Och jag ska också minnas att det alltid finns en enkel ekvation. Och ju närmre optimal man kan komma, desto mer kan man anses hämta hem. För min egen skull. För att slippa behöva tänka på om jag kunde gjort det bättre, på vägen upp mot min utmaning.

//
Joakim

onsdag 19 oktober 2016

Höst, tråkträning och Johaug-härvan

Det är bara att omfamna.
Hösten är här... med kraft dessutom!
På lunchen satt jag och pratade med några kollegor och vi var rörande överens att dagsljuset just nu bara upplyser om att det är tämligen grått. Det är nästan bättre när det är mörkt. Då kan man tända ljus och mysa, liksom.

Tråkträning
I och med att det är höst är det liksom både rent praktiskt, och även mer planeringsmässigt, dags för en tråkigare, lite mindre glättig träning.
Ja, för det finns verkligen inte något sexigt med löpning i "lite mer än duggregn" på upplyst motionsslinga, cykling på trainer (gärna till någon ny "spännande" TV-serie som precis haft, just det, höstpremiär) eller simning där enda utsikten att roa sig med är kakelfogar.

Så det krävs att man kämpar emot, eller hittar något bränsle för att ta sig igenom den här träningen. Det är trots allt viktig träning!
Jag tycker själv att ett bra knep är att ha några pass som är roliga trots misären. Som i helgen när jag var ute och cyklade tillsammans med Magnus och Anders. Vi utgick från Vejbystrand där Magnus bor. Sedan klättrade vi upp för åsen, cyklade runt lite där och belönade sedan oss själva med cykling ner för åsen.
73,8 km/h på asfaltsväg, med mountainbike, skapade en härlig sång om däcken.
Eh, förresten... det var nog 50 där så, eh hrm, eh, det gick nog inte så fort!
Som ytterligare ursäkt kan sägas att den enda trafiken på vägen var tre dåraktiga cyklister.
Och trots min rädslebefriade framfart bjöd korna som var grannar till vägen inte ens måttligt beundran. Inte så mycket som en blick!!!
I vilket fall som så var det en tämligen kall och blöt historia. Men det är liksom gött att få lov att vältra sig i det där, även om det bitvis var så pass kallt att jag inte riktigt vet om det var roligt ens. Att jag just denna dag valt ett par strumpor som berikats med ett hål precis ovanför skokanten vid vristen gjorde det säkert inte bättre. Och, nej hålet var inte där när jag drog på dem!
Men det är gött att umgås med andra tokar och naturen är alltid vacker.

Ett annat sätt att få tråktiden lite kortare är att stoppa något roligt i öronen. Jag har själv problem med att om jag lyssnar på musik är det lätt hänt att tempot på löpningen blir lite för högt. Det blir liksom pepp overload!
Så när det inte är intervaller som gäller så har jag hittat räddningen i podcast! Jag är fortfarande lite av en nybörjare och har mycket kvar att upptäcka, men jag gillar´t...
Jag har, sent om sider upptäckt "Värvet" som är något av ett original och ursprung. Och är ni nya på det där med podcast ska ni kolla in Värvet. Där finns något för alla!

Ikväll blir det i alla fall trainer... Och det bör gå snabbt och lätt eftersom jag har ett roligt möte att klara av innan dess. Det gäller liksom att fånga all energi man kan nu, och sedan använda den vid behov.
Ta det som kommer din väg, lägg det i din energiryggsäck och plocka ur det när det behövs. Ju mer man tränar på detta, desto bättre blir man på det!

Johaug-härvan
Jag skrev ju om Thereses debacle häromdagen och att jag inte tror hon är ett dugg oskyldig.

Det känns som att snaran dras åt kring norskan.

Först var det ju frågan om att förpackningen var så oskyldig... Och då gick finskan Aino-Kaisa Saarinen (som förvisso väl inte precis är oskulden personifierad, men skit samma), som råkade vara i Italien och besökte ett apotek där.
Det resulterade i den här tweeten:

Man får nog vara blind om man tror att denna salvan är OK att ta som idrottare. Eller för den delen om man är läkare åt en sådan.

Idag kom så nyheten att Johaug stängs av i två månader.
Norsk antidoping hade ju tidigare sagt att det inte var aktuellt och nu kommer det ändå. I mina ögon är det knappast ett tecken på att det kommer vara frågan om någon sådär löjligt lindrig dom. Om det inte är så att de känt av någon internationell opinion och press.

Det visar sig också att Johaug inte testats på fyra månader.
Ja, F Y R A månader.
De fyra månaderna är bland de månaderna då dessa idrottarna tränar som hårdast, och därmed har som mest nytta av att dopa sig.
Det betyder också att de värden man nu hittade hos Therese Johaug, även om det nu skulle vara rimligt att de är resterna av en nyligen använd kräm på läpparna, likväl KAN vara resterna av en något mer avlägsen injektion.
Jag spekulerar när jag skriver det, men om Johaug fortfarande har avsikten att bli friad blev det plötsligt en uppförsbacke tio gånger värre än Alp Cermise (från Tour de Ski)!

För övrigt kan jag inte begripa hur man låter bli att testa en världsledande, överlägsen idrottare i en dopingtyngd sport i fyra månader. Dessutom under en tid då det, teoretiskt och praktiskt, ger maximal utdelning med doping. Pinsamt.
Och vi är direkt tillbaka i det jag skrev om förra gången.
Att allt kring antidoping, avslöjande, lagförande och bestraffning måste bli proffsigare!
Mycket proffsigare.
Igår!
Och om någon borde ha intresse av det är det idrotten längdskidåkning (i detta fallet) och alla dess utövare och ledare. För att man MÅSTE sortera ut fuskarna!

Jag sticker ut hakan och säger att vi inte ser något mer av Therese Johaug denna säsongen. Ingen vild gissning i och för sig...
Men jag hoppas faktiskt att vi aldrig ser mer av henne.
Hur mycket jag än beundrat henne och hennes prestationer innan hoppas jag nu att jag aldrig får se hennes fuskande nuna igen.
För jag är rätt övertygad om att hon fuskat, "på riktigt" om ni är med?

Själv känner jag att jag gärna skulle smeta in hela min feta (faktiskt enligt BMI) kropp i costebol-kräm, för det går lite tungt just nu.
Men vad fasen, jag släpper det där med att vara positiv och kastar mig in i misärträning på trainern ikväll. Och tar energi enbart från att tänka onda tankar om fuskare. Så det ska nog bli bra tryck i benen ändå. Energi som energi liksom!

//
Joakim

fredag 14 oktober 2016

Lögn och förbannad dikt!

Det går i sina stunder långt mellan mina inlägg här. Det är inte ens lönt att be om ursäkt för det. Enda godtagbara lösningen är att bättra sig.
Vi får väl se hur det går med det...

Något som det inte går så långt mellan, proportionerligt sett, är idrottare som sviker med sitt fusk.
Senast i raden är Therese Johaug.

För mig är det en stor besvikelse att det är just Therese. För att jag hoppades att hon, som var så bra, så överlägsen var ren. För att skidsporten behöver rena stjärnor!

Det var inte så länge sedan norska längdlandslaget skakades av att Martin Johnsrud Sunby hade tagit astmamediciner som var av tveksam art. Jag vet inte säkert, men nyhetsvärdet i Martins fusk sjönk fort. Han hade ju bara tagit astmamedicin liksom...
Vadå bara? Han har tagit en medicin han verkligen inte har legitimt behov av. Han har tagit den för att få en fördel. Mot förutsättningar och konkurrenter. Det är så mycket fusk det kan bli.

I Therese Johaugs fall hävdar man att hon haft nariga läppar till följd av all exponering för sol.
Så hon har fått en kräm för att behandla detta. Hon har, enligt storyn, frågat landslagsläkaren om denna kräm är OK, och fått svaret att den var det.
Sedan visar det sig att denna kräm tydligen innehåller en anabol steroid. Och det är förklaringen till varför hon testats positiv. Vad hände med idominsalva?

Och någonstans här kommer dagens rubrik in.
För hela den där storyn är inget annat än just "lögn och förbannad dikt".
Det är en fabricerad efterhandskonstruktion som tillsammans med landslagsläkarens avgång syftar till att gjuta vågor på det stormande hav som kulminerade i en presskonferens där Therese Johaug satt och grät och sade att hon minsann skulle rentvås.
Jag tror absolut att hennes sorg och besvikelse är äkta.
Men hon är ledsen för att hon åkt fast, inget annat. Fuskare som hon är.

Sättet att hantera krisen är inget nytt, dock.
Jag skulle vilja kalla det för "Lex Bäckström".
Kommer ni ihåg att Nicklas Bäckström stängdes av under hockeyslutspelet mitt i brinnande OS i Sotji?
Han hade tagit någon allergimedicin som var tillåten i USA, där han normalt lever och verkar. Man fick ta si och så många, men han hade tagit för många.
Återigen, lögn och förbannad dikt.

Det visade sig sedermera att just denna medicinen innehöll ett amfetaminderivat, som enligt läkemedelskunniga påverkar saker som empati och konsekvensanalys.
Det är möjligt att Bäckström tog väldigt lite av det där, men han gjorde det för att få en fördel på isen. Alltså fuskade han!
Så, alltså vi är inte bättre i Sverige. Detta är ingen västligt riktad pekpinne!

Duger inte Bäckström, som exempel på att vi står i gyttjan i Sverige, finns det en nyare historia med en viss löperska, med tveksamma äktenskapsförhållande som låg till grund för ett medborgarskap och sedan en historia med meldonium.
Det är svårt att inte se det där som smutsig byk i friidrottförbundets tvättstuga.

Jag är en fullständig, ohejdbar, galen sportfreak.
Både när det gäller min egen motion och när det gäller att följa idrott. Jag imponeras lätt och dyrkar hårt.
Därför blir fallet hårt när jag sviks av de jag beundrat.
Men nu börjar jag bli lite blassé!
Det börjar bli för många, som jag hoppades och trodde var rena som visat sig vara smutsiga som en Linderödsgris en regnig oktoberdag.
Och då vinner ändå grisen. För den är bara smutsig, den fuskar inte!

Det är helt uppenbart att idrotten behöver en sanningskommission. Med idrotten menar jag alla idrotter, inte någon specifik, för fuskarna finns i alla idrotter!
En betrodd institution som sätter fast ALLA som fuskar. Som inte accepterar någon lam efterhandskonstruktion.
Som ställer fuskarna inför rätta och avkräver ansvar. För Therese ansvarar till 100% för vad hon smetar in läpparna med! Hon KAN inte skylla på någon annan. Så naiv och dum får ingen vara.

Sanningskommissionen ska inte bara komma med en meningslös avstängning som i realiteten bara ger fuskaren respit från tävlingar så att de kommer tillbaka i bättre form än innan fusket.
Offentligt ska det vara dessutom, så att vi alla får ta del av något bättre än en presskonferens som fuskaren själv regisserar.
Typ rättegång. Med dom och hela köret.
Som avslutar deras karriär. Som inte låter dem komma tillbaka i någon annan idrott. Om inget annat så för alla som inte fuskade.
För med alla dessa fuskare som kommer allt för lätt undan börjar det bli svårt att tro på någon över huvud taget.
Och det blev väl lite uppenbart med Lance Armstrong att de här fuskarna tjänar feta pengar på sina framgångar. Sina framgångar, som alltså är skitigare än en Linderödsgris en regnig oktoberdag!
Skitiga pengar som de mer eller mindre stulit med sitt fusk.
Pengarna i idrotten ska vara en drivkraft att motivera och en möjlighet att kunna satsa. Att få tid och möjlighet att bli så bra det går utan att behöva göra något annat än det som krävs för just det.

Och att finansiera det borde inte vara några problem, om "man" verkligen vill att idrotten ska få tillbaka sin trovärdighet, i förlängningen ett måste för att pengarna ska fortsätta komma in.
För vem vill sponsra Linderödsgrisar? En regnig dag? I okotber? Som fuskar?

//
Joakim

lördag 27 augusti 2016

Race report: Tjörn triathlon 11.3

Så fick jag chansen att revanschera mig för att jag bröt Xterra. Det var kanske klokt och rätt, men lik förbannat nesligt. Tenson Tjörn triathln var "arenan" och distansen var en så kallad halv Ironman. Det innebär att man simmar 1900 meter, cyklar 90 kilometer och avslutar med att springa 21 kilometer.
11.3 i titeln syftar alltså på den tillryggalagda distansen, totalt.

För mig var det debut på distansen och något av ett test för framtiden. Är långdistans något för mig? För det är väsenskilt från det kortare distanserna, det förstår man utan att ens prova.

För den som överblickar texten nedan och vill ha en snabb version; Jag gick i mål på 5 timmar och 55 minuter, med 5 minuters marginal till vad jag satt som mål. Jag gick genom målportalen nöjd... och trött!

Tanken från början var att jag och min vän Glenn skulle ha Tjörn triathlon som en gemensam tävling. Men Glenn vurpade illa och har tappat flera månaders träning och stod därför över.

Vi bodde på ett mycket trevligt "bed and breakfast" som var planerat för den gemensamma insatsen, Lekanders bär och boende. Rekommenderas!!!

Det låg en bit från Skärhamn som är Tjörn triathlons epicentrum och därför hade Glenn vänlighet att skjutsa mig dit i svinottan. Detta efter att jag serverats en eminent frukost i samma sal som race-läkaren och ett par andra deltagare. Det är triathlon som gäller på Tjörn, den här helgen!

Väl i växlingsområdet var det lika trevligt som alltid, tävlande emellan.
De stora snackisarna var vinden (jo Glenn, det blåste!) och brännmaneterna! Självklart fanns det både knep och tips i växlingsområdet.
Jag lyckades även få lite tips om bansträckning, både avseende cykel och löpning.
Vinden var så pass "bra" att man fick hänga cykeln i styret, inte som brukligt i sadeln, för då blåste nämligen cykeln ner. Jag preppade även mina löparskor med gel och diverse för att de inte skulle blåsa iväg. Det ska sägas att placeringen av växlingsområdet förmodligen skulle stå sig bra i tävlingen om Tjörns blåsigaste plats.
Dock blev den passande lösningen att efter hand som området fylldes på så läade de andra deltagarna min plats. Tack för det.

Simning
Brännmaneterna var en annan diskussion. Eftersom jag sällan, eller aldrig, haft förmånen att fira någon sommar på västkusten är det ett kreatur jag sluppit att skapa bekantskap med. Jag har alltså ingen aning om hur det känns att bli bränd... Beskrivningarna pendlade från "typ som brännässlor" till "fruktansvärt, man döööör nästan". Jag övervägde att provbränna mig bara för att inte bli chockad, men efter att jag stannat upp lite och sansat mig gick jag på den rekommenderade lösningen att smörja blottad hud med vaselin. Eller ja, man fick till och med hjälp med det av funktionärer. Och DET är numera min "benchmark" för hur man levererar service!
Vi delades sedan in i startfållor och startade från stranden.
Vattnet på västkusten är som bekant salt och fint, och klart dessutom.
Ut från starten rundades en kobbe innan vi satte styr mot sedvanliga bojar.
Det var, i mitt tycke, en onödigt stökig simning, men andra deltagare som siktat dåligt, och simmade kors och tvärs för att kompensera sina felnavigeringar. Störigt!
Blåsten gick bra till en början, även om jag tvingades andas uteslutande åt ett håll för att inte få våg istället för luft, men det är ju inte helt ovanligt så.
Halvvägs in kom så första kontakten med maneterna. Det må hända att det var vaselinet, men smärtan var lik den som brännässlor skapar, men ack så ringa. Så pass ringa att smärta är ett gravt övertramp. Mer typ känsla.

Känsla blev det också när vi vände upp mot vinden på simningen sista "ben".
Där och då var min övertygelse att kramp under resten av loppet var uteslutet eftersom jag svalde mer saltvatten än jag gjort samlat de senaste 20 åren på de 300 meterna.
Men upp kom jag i alla fall.
Klockan visar att jag simmat 2245 meter, något längre än menat, och jag tror tyvärr att de flesta deltagarna kommer att märka samma fenomen, då bojarna nog drev något lite i vinden. Jag känner inte att min navigering var så illa att jag skulle adderat mer än 300 meter.
Tiden för denna sträcka blev 42 minuter. Det är väl varken bra eller dåligt, det är godkänt. Knappt.

Växlingen gick väl hyfsat smidigt, trots att jag hade lite klydd med att få upp kardborren i våtdräkten. Jag är ju knappast någon gymnast så det där med att pilla på min egen rygg är kanske inte min bästa gren!

Cykel
Det hade stått klart, efter diskussionerna i växlingsområdet att det ko att komma en sträcka som skulle pina oss med motvind, men den var in mot växlingen så det var väl bara att ta det när det väl kom.
Jag cyklade ut och kände att det rullade på bra. Det gick liksom sådär lagom fort utan att jag låg på allt för hårt. Jag blev omcyklad av någon fartfantom och lyckades cykla om några som inte hade samma tur med farten.
Banans första bit var helt ljuvlig. Vinden från sidan, mildrar på sin väg av kobbar och berg, växlande om till medvind och så lite rullande kullar på det. Jag körde kontrollerat uppför och försökte få ut så mycket fart jag kunde utför. Vackert, trevligt, nästan skönt.

Dessutom kändes det som att kilometrarna tickade på i trevlig takt.
Min strategi var att klara mig på två flaskor på vardera 750 ml, fyllda med sportdryck. Till det skulle 6 st gel tryckas i huvudet.
Den planen höll sånär som på att jag valde att för säkerhets skull byta mina flaskor (varav en var tom och en till hälften full, ja inte tom) vid vätskekontrollen. Det smakade fint med vatten kan jag meddela. Det blir lätt klibbigt i munnen av allt socker i sportdryck och gel.

Någonstans vid en mil in på andra varvet kom en liten mental dipp. Jag kände mig lite trött, lite mosig i benen och tyckte inte att det löpte på lika lätt som på första varvet.
Insåg att jag var kissnödig, stannade, kissade och tappade 10 platser, men blev av med den negativa känslan. Något att ta med sig i livet. Känns det dåligt, gå och kissa!

Och den där sträckan där det skulle bli lite motvind då?
Jo, men din söte j*vel vad det blåste!
Det enda positiva som kom ur det var att man kunde skoja med de andra tävlande om hur sjukt det var! För det tyckte alla.
För den insatte kan jag säga att jag cyklade utför, med 260 watt, och höll 22 km/t. Då blåser det!!!
Men det klarades av och jag svängde in i Skärhamn och växlingsområdet efter att varåt ute och cyklat i 2 timmar och 53 minuter. Eftersom målsättningen var under 3 timmar var det klart godkänt.

På med strumpor, vadsleeves (kompression för vaderna) eftersom jag vet att jag sliter sönder mina vader med min feta lekamen om jag inte kramar om just vaderna på detta vis.
Försökte äta lite Snickers jag lagt i växlingsområdet, mest för att få i mig någon fast föda. Det smakade mest skit, och det ska sägas att jag är tämligen förtjust i Snickers till vardags.

Löpning
Ut på löpningen, och det är alltid en speciell känsla att springa efter att man cyklat. Med fler mil i benen än någonsin innan måste jag säga att det kändes bättre än va de brukar göra efter en cykling på sprintdistans.
Jag försökte intala mig själv att springa lugnt, och med tanke på tiden och målsättningen var det inte så att det var omöjligt att nå mål inom 6 timmar, även utan en heroisk löpning.
Men ut från växlingsområdet fick jag sällskap med snabbare deltagare. MYCKET snabbare deltagare, som Åsa Lundström, som vann damklassen och som dessutom varit 11:a på Ironman Kona, VM på Ironmandistansen. Hon springer fort!
Nåväl jag dundrade iväg lite fortare än jag behövde och då jag ställdes inför en backe som får betecknas som brant började jag gå upp för densamma för att undvika att döda mina ben helt.
Det var smart.
Jag fortsatte mala på.
Ut på andra varvet kom en ny mental svacka. Jag kände mig SJUKT långsam, tung och det kändes som att löpningen skulle vara för evigt och att jag skulle ta slut innan den.
Men, efter ett tämligen akut toalettbesök släppte känslan igen... Samma slutsats som med nummer 1, gällande nummer 2 alltså, och devisen "In an Ironman-race, never trust a fart" kunde fastställas.

Jag slet på och kunde under varv tre se att även om jag gick uppför de värsta backarna, fortsatte gå genom vätskekontrollerna och sedan sprang kontrollerat resten skulle det gå vägen.
På varv tre fick jag nog av allt det sötsliskiga och övergick helt till att dricka vatten i kontrollerna och att tugga taggtråd på resten!

Och det gick vägen. Jag sprang i mål på 5.55.12... Över två timmar på löpningen, men det har sina skäl så det kan jag leva med.

Publiken var FANTASTISK!!!
I det vill jag rikta ett extra tack till mina föräldrar som dundrade upp och brände en hotellnatt bara för att stötta mig i min satsning och Glenn, Ulrika och Elias som hängde med och peppade! Guld värt!

Ett tack ska även riktas till funktionärer och publik i övrigt. Fantastiskt stöd och greppet att ha ens namn stort på nummerlappen, och numret litet ledde till många härliga stöttande tillrop.

Jag rekommenderar ALLA som vill göra en triathlon på halv ironmandistans att anmäla sig till Tjörn. Ön är sagolikt vacker, cykelbanan är hur fin som, och en dag med mindre vind är den säkert behagligare. Publik och "arena" är förstklassig! Funktionärer och arrangemang är felfritt, och levererar service på en hög nivå!
Det enda man kan ta med sig är att det nog sällan är sådana förhållande, gällande vädret att det är fråga om något personligt rekord på denna banan. Men vad är väl det där med personliga rekord, man lever väl för upplevelser?

Nu tar jag vila för säsongen och tänker komma tillbaka nästa säsong bättre, starkare och snabbare. Och uthålligare...
Tack för att jag fick låna era ögon!

//
Jocke

måndag 15 augusti 2016

Racereport: XTERRA Sweden

Det har varit tyst länge nu igen... Det är som det är. Sommar och allt vad det innebär.

Men jag har tränat. Till och med tävlat. På mountainbike, men det gick inget vidare och det var inget vidare så det behöver inte behandlas mer än så! Så det så...

För övrigt är det inte något inlägg som kommer stråla med positivism i övrigt heller.

Jag anmälde mig tidigt till Xterra, efter att upptäckt det i någon Youtube-frenesi. Triathlon i terräng, men mountainbike och grovmönstrade löparskor. Perfekt. Rena glädjesprånget...

Jag har tyckt mig ha bra förutsättningar. Jag cyklar på bra, vet att löpning blir mer spännande för mig desto "jävligare" det är.
Men jag åkte till Stockholm med en rejäl portion ödmjukhet, eftersom jag hört att banorna i Nackareservatet, med utgångspunkt vid Hellasgården ska plocka ner den tuffaste av atleter.

Bra logistik och lite tur med kontakter gjorde att jag hade perfekta förutsättningar med boende på Värmdö och starttid så sent som 13.00. Tack för det Karro och Martin!
Jag checkade in, och fixade min plats i växlingsområdet. Det gick bra, jag hade tydligen fått plats tillsammans med proffsen och de riktigt vassa amatörerna. Jag ljuger om jag säger att jag inte blev ödmjuk där och då. Snabba killar och tjejer runt omkring mig, atleter jag sett på de där klippen från Xterra på Maui, det som anses vara VM.

Simningen skulle brännas av i Kärrtorpssjön, men där var minsann lika kallt som i havet.
Proffsen startade två minuter innan oss andra, och jag såg till att inte vara allt för långt fram i simningen. Det tar så sjukt mycket energi att slåss med andra, och alternativet om man vill hålla sig framme är att starta sinnessjukt hårt. Jag kände mig inte bekväm med något av de alternativen och höll mig lite längre bak på en kant. Det var rätt val. Jag kunde simma jämt, balanserat och navigera bättre än många andra. Så från att vara bland de senare skulle jag gå upp från simningen i mitten av fältet.
Upp gick man på en spång, klädd i den för triathlon klassiska blå mattan, som lagts ner en bit i sjön, så att alla ska komma upp säkert. Och just den intentionen sket jag tydligen i.
För på väg upp slår jag i tån i början på spången. Ni vet hur det är att slå i en tå. I synnerhet en lite nedkyld tå...
En svordom eller två kan ha halkat ur, min annars ack så fromma pipa.
Men upp mot växling. Till skillnad från hur jag brukar göra tänkte jag ta på mig strumpor och skor innan jag sätter mig på cykeln. För det mesta sitter ju skorna på plats när jag växlar till cykling, men eftersom mountainbikeskor är klart bättre att gå i, och jag ville ha strumpor i dem så tänkte jag offra de sekunder det handlade om i växlingen.
Då jag torkade av fötterna kunde jag konstatera att smärtan ackompanjerats av lite blod.

Sådant händer så jag drog på strumpor och skor och iväg på cykeln.

10 minuter in på cyklandet så är jag dum nog att inte kolla efter banmarkeringar utan följer de som är framför mig. Det gör att vi kör vilse och i det får vi klättra upp för en liten bit klippa. Redan då känner jag att tån nog inte kommer gilla idén att springa...
Väl inne på rätt bana igen kommer de snabba proffsen och varvar mig.
Jag pendlar mellan att känna för att sätta mig i kanten och skita i allt och glädjas åt att jag kan följa de duktiga cyklisterna både utför och på platten. Uppför är de sjukt snabba och starka och det är väl därför de är proffs. Och framgångsrika.

Jag har i stort sett hela cykelbanan på mig att avgöra om jag ska fortsätta eller ej. Någonstans runt 9 avverkade kilometer (vilket blev 11 med bonusen som felkörningen bjöd) inser jag att tån kanske kan hålla för ett varv cykel till, men absolut inte för löpning. Och vad är då meningen med att fortsätta.

Vid varvning vid växlingsområdet bryter jag. Går till raceoffice, hämtar ut min väska och sätter mig i solen, som kikat fram. En mycket trevlig och omtänksam funktionär kommer fram och frågar hur det är med mig.
Jag svarar att jag stukat tån eller något, men mest av allt har jag stukat egot. Hon ler igenkännande och klappar mig på axeln och säger "du får ta igen det nästa år".
Men jag sitter bara där och är tom. Inte tömd. Tom.
Så tråkigt.
Vet inte ens hur det är med tån. Orkar inte ta av skorna och kolla.
Jag samlar mig och tar av skon och strumporna. Och det ser väl ut ungefär som det kändes. Levrat blod och ömt som tusan. Torkar av tån och ser att det är nagelbandet som blöder.
Sitter där med min fula, trasiga tå och är bara tom.
Hör och ser proffsen gå i mål.
Hämtar min "skit" i växlingsområdet och åker hem. Med en tredjedel så många gel-paket i magen som tänkt, men med två kokta korvar i bröd mer än planerat. Det får vara som det är, typ.

I efterhand inser jag att det var rätt att bryta.
Jag har en halv ironman att klara av på Tjörn sista helgen i augusti och den är minst lika viktig att fullfölja som Xterra. Och fullfölja Xterra med en trasig tå och sedan inte ens kunna starta på Tjörn hade varit sämre på alla sätt.
Vuxet.
Förnuftigt.
Jag sörjer min tå, och den omogna Joakims död!

Jag smakar på situationen och funderar på om jag ska försöka igen nästa år. Jag vet inte, men det var en väldigt rolig bana till cykeln, teknisk, krävande, en utmaning, och arrangemanget var synnerligen väl arrangerat. Xterra känns som något som skulle kunna passa mig. Jag har annat som är huvudsaken för nästa säsong, men jag kommer alltid att cykla lite mountainbike för att det är kul. Så förutsättningarna kommer inte vara sämre ett annat år. Kanske...

Men det smakar fortfarande bittert att bryta.

Ja, och tån då?
Jo den är blå/lila men kommer nog att vara kry och frisk igen till Tjörn. Hoppas att resten av den gamla förnuftiga gubben är det också!

//
Jocke

måndag 4 juli 2016

Racereport: Ränneslättsturen, Eksjö

I fjor var jag och min ständiga mountainbikekompis Micke och körde Ränneslättsturen som ett, mer eller mindre, spontant infall som visade sig bli synnerligen lyckat.

Ränneslättsturen ingår i långloppscupen, men jag och Micke valde att köra den något kortare varianten på 41 km.
Det var så bra i fjor att jag tidigt bestämde mig för att jag skulle vara med i år också.

Och jag vill redan nu, innan det blir dags för själva racereporten bekräfta att minnena, som var så positiva, var fullt sanningsenliga.
Ett synnerligen välskött arrangemang med grymt bra logistik, trevlig omgivning och en bana som tvingar upp mungiporna i ett stort leende!

Den här gången hängde jag på Pelle med vänner (ett hyfsat stort gäng som egentligen förtjänar presentation var för sig, men man kan inte få allt).
Det innebar att vi var inbokade i stugor på campingen som ligger 250 meter från startområdet. Jag hamnade i en riktigt modern stuga, med hög standard, och därför blev det även helt rätt val att åka upp på lördagen, dagen innan start.
Startkuvertet innehöll en liten, obetydlig liten give-away, men jag blev riktigt glad eftersom det var det som ska ersätta sedvanligt kedjekladd, nämligen en vaxbaserad lösning, som jag varit nyfiken på sedan jag hörde talas om den.
Jag testade direkt, och är än så länge mycket nöjd. Men mer om detta i framtiden, typ.

Kvällen innan var för övrigt bra den med. Mongolsk barbecue i form av buffé gjorde att det blev tämligen lätt att ladda kroppen med energi.
På det en god natts sömn och sedan start 11.00 vilket gjorde morgonen lugn och trevlig.

Väl på plats hade man fått placera sig själv i fållor efter vilken sluttid man räknade med, i alla fall gällande oss i motionsklass.

Vattenledningsparken i Eksjö är trevlig och utgör ett, nästintill, perfekt område för start och mål på en  mountainbiketävling.

Från förra året hade jag tagit med mig att våga ligga på bättre på de inledande grusvägarna och att inte vara för passiv i starten.
Starten går in på asfaltväg där startfältet får sprida ut sig något innan det bär av in i skogen. Och när det bär av in i skogen gör det så på "dual-tracks", eller på tråkig svenska, traktorspår. Det betyder att det går att komma förbi och att det är lätt att hitta ett tempo som liknar det man vill hålla.
Ändå finner jag mig sittandes och känna mig lite hindrad.

De flesta visar hänsyn och man bryr sig verkligen om sina medtävlande, men några få ska såklart låta tävling vara deras grej.
De bjuder på en och annan omkörning som inte är så snygg, och jag tycker att de som håller på så i motionsklass gott kan se till att köra i sportklass, åldersklasser eller varför inte elit?
Och nu är jag lite vass, men jag vet väl att just de det handlar om denna gången (de jag syftar på i alla fall) är duktiga på att cykla, men långt ifrån duktiga nog om de skulle jämföra sig med de som de hade mött i de klasserna.
Då får man nog bara sitta ner och inse att man ÄR motionär. Och att de 30 sekunderna man vinner på dumma omkörningar under 41 eller 78 kilometer, till sina medtävlares stora förtret, inte är något annat än patetiska!

Väl in på stigarna är det rena tivolit, i positiv bemärkelse.
Då vi som kör 41 kilometer separeras från de som orkar det långa varvet på 78 blir det glest nog att det är löjligt att klaga.
Det är klart att man kommer ikapp andra som är långsammare i de tekniska partierna, men i ärlighetens namn är det skönt att få ett bakhjul att maskera sitt sjukt välbehövda vilande bakom.

Med cirka 10 kilometer kvar kommer man till skidstugan och den ligger i en stigning. Det är lätt att ha minnesbilden att det är på toppen den ligger. Och den mentala blundern kostar. Det jag tappar under detta loppet, tappar jag i gräsbackarna efter skidstugan.
De är tunga.
Precis som jag är. Om jag varit lättare, kanske backarna varit lättar de med. Vem vet...

Efter att de backarna är avklarade blir det härlig utförsåkning och kvalitativ mountainbike. Sista biten är det lätt att bli inspirerad att plocka fram det sista man har att erbjuda.
Daniel, som var en av de som klumpades ihop i Pelles gäng, körde också den kortare varianten och han var starkare i backarna än vad jag var. Men jag tappade liksom bara precis så att han var på krönet när jag var en bit in i samma backe.
Men det är ju just det, jag gick anpassat hårt, och hade jag gått hårdare än så hade det brakat in på "rött" och sedan hade nog min Ränneslättstur slutat med nesligt få kilometer kvar, eller med ett tempo som fått sniglar att verka snabba.

Med 3-4 kilometer kvar rullar man in på stigar med träflis som beläggning.
Gode Gud vad det KÄNNS tungt. Det är som att köra med punktering eller med bromsarna skrapandes.

Men i mål kom jag ändå, och därmed återigen in i Vattenledningsparken som är en utmärkt arena. Dessutom avslutar man med en sväng i sagda park.

Jag går i mål på 1.50.20 på egen klocka, och det ska egentligen dras av 40 sekunder på den, ungefär. Men här är Ränneslättsturens enda negativa grej när det kommer till arrangemanget.
Det saknas startpunkt som är startlinjen och man hänvisas istället till den tid då startfältet släpps iväg, och det gör ju att det blir lite felaktiga tider.
Jag startade min klocka när fältet släpptes iväg och jag slog ett öga på den när jag passerade startlinjen, och den stod då på 40 sekunder.
Men allt det där är hårklyveri.
Jag förbättrar mig lite från föregående år.
Jag är nöjd med hur jag hanterade vätska och näring på vägen.
Jag är missnöjd med hur hårt jag kan köra uppför, men jag är nöjd med att jag inser det och inte förstör mitt lopp genom att bara kötta sönder mig själv!

Och jag är nöjd med att jag körde Ränneslättsloppet. För det var roligt. Lika roligt som förra gången. Och jag är rätt så säker på att det blir lika roligt nästa gång. Även om det lutar åt den långa varianten.

Det var dessutom lite halvfräckt att se herreliten göra upp, då den bestod av Flockhart, som vann, Ludvigsson, som ju är proffs på landsväg i Giant Alpecin till vardags, och Mikael Olsson, som vann SM i Åstorp som jag var och såg när det begav sig. Knappast några dussincyklister! Och vilket tempo de har!!!

Nu går jag in i en period med lite hårdare träning då jag nu behöver fila till mig själv inför säsongens huvudmål, Xterra (terrängtriathlon) och Tjörn Triathlon, halvironmandistans. Det är snart dags för allvar!

Jo förresten, det gick bra för majoriteten av gänget jag åkte med. En klar majoritet presterade på topp och åkte hem med lika brett mellan smilgroparna som jag hade.

Avslutningsvis skickar jag ett tack till Pelle som drog ihop allt, och som med sin extrema värme sätter stämningen för alla. Du är en pärla, Pelle!

Ses i skogen!

//
Joakim

söndag 12 juni 2016

Racereport: Helsingborg Triathlon, sprint

Efter en lugn vecka, där jag mest jobbat med att kuva en lätt förkylningskänsla och återhämtat mig från tävlingen i Trelleborg så var det åter dags att packa väskan för att tävla.

Det ska sägas att av det nämnda var det mest förkylningen som ledde till någon form av oro, då det faktiskt inte är så hårt att återhämta sig från en triathlon på sprintdistans.
Det är en dryg timme, som förvisso går rätt så nära det röda pulsområdet, men det tar inte så hårt på kroppen att man inte kan träna på efteråt.
Även om man har så lite som en vecka till nästa tävling.

Helsingborg triathlon anordnas för första gången i år. Till synes ambitiöst, och med en trevlig geografisk placering av växelområde och simning vid Helsingborgs vackra strandpromenad, norr om själva stadens centrum och med en cykelbana sträckt genom Pålsjöskog bland annat, för att sedan avsluta, med löpningen på strandpromenaden igen.

Det ambitiösa arrangemanget omfattar även en tävling på olympisk distans.
Men för mig, och 94 andra var det sprint som gällde.

En liten försening på morgonen, som jag i efterhand fick reda på kom till stånd för att chipleverantören missat lite, blev det dock.
För egen del ledde det mest till att det blev lite varmt med fullt pådragen våtdräkt lite tidigare än planerat.
Men, det var inget att gråta över för temperaturen var klart lägre i vattnet som ju är något nordligare beläget än de vatten jag simmat i än så länge, så vi kan sammanfatta det med att problemet avhjälptes. Effektivt.

Under genomgången innan start fick vi veta att simbanan hade förlängts något med hänsyn till att vattenståndet inte var högt nog att starta där det var tänkt. Det skvallrades om 500 meter istället för 400...

Simning
Dock måste jag säga att simningen kändes avsevärt längre än så, och klockan visade på 792 meter, och det stämde rätt så OK med andra deltagares klockor, så vi räknar väl det som de 750 meter som en "riktig" sprint är.
Och det var ju samma för alla så det är väl bara att tugga i sig.

Förvånansvärt lugn start från strand, och en rätt så ostörd simning. Inget att klaga på.
Trevligt att komma upp via en bra uppgång på trappa till en månghövdad publik med käcka tillrop.

Om man nu ska vara kritisk mot något så är det att det var rätt dålig ordning i växlingsområdet. Jag lyckades i och för sig att förvalta det till min fördel, och tog det lugnt och metodiskt (rutinerat om jag får skryta), utan något konstigt.
13.29 på simningen och 59 sekunder från matta till matta i växlingen.

Cykling
Ut och iväg, inget klabb med skorna denna gången, då jag lät det lugna metodiska vara kvar när jag klev på cykeln också.
Ut längs med strandpromenaden, för att sedan klättra upp mot Pålsjöskog. Ingen sådär jättestigning, men tillräckligt för att det ska skaka ens rytm och skicka iväg pulsen lite. Eller rättare sagt stoppa det "flow" som jag försöker komma in i.
Väl uppe i skogen är det vackert, vindstilla och trevligt. Men jag har förtvivlat svårt att känna det där "flowet". Jag tycker jag jobbar och sliter, men det ger liksom inget. Det sticker inte iväg.

Upp mot Sofiero och Kalle, som är en triathlonbekant, och gammal kollega kommer ifatt och om. Tänker att jag inte ska släppa honom och trampar på, stänger till 10 meter bakom honom och dryftar, inte fysiskt, men mentalt in bakom honom. Det funkar bra och jag känner hur puls och muskelansträngning landar och hamnar rätt. Avvägt snabbt liksom.
Kalle och jag växeldrar proffsigt med lucka så att vi inte får den fysiska fördelen, men väl den mentala. Det känns som att vi passerar folk hela tiden med vårt tempo, även om de flesta av dessa säkert är ute på olympisk distans och med det är det ju passeringar som, om än de känns bra, inte ger något resultatmässigt.

Efter vändpunkten ser vi så att Jens, som är precis samma kader som Kalle också är bra med.

På väg tillbaka kommer en god cykelkänsla på plats. Vid ett tillfälle missar Kalle en sväng och jag blir ensam. Och sista biten känner jag mig riktigt cykelstark, sent nog. Kalle bekräftade efteråt att han hade svårt att hinna ikapp och det tar jag som en komplimang och ett tecken på att när det känns bra på cykeln ÄR det bra.
Ser fram emot att träna mer kraftbaserat med wattmätare från och med nästa vecka när ny cykeldator kommer.

In via strandpromenaden igen så känns det bra. Ordnat och fint vid avstigningen, lätt att hitta i växlingsområdet, och ännu en lugn, metodisk växling, och ut på löpningen.
39.20 på cyklingen.
1.34 på växlingen inklusive den rutinmässiga vätskepåfyllningen, som jag lagt mig till med.

Löpning
Jag går ut på löpningen tillsammans med Kalle och då han är en klart starkare löpare än mig dras jag med lite initialt, men finner snabbt behärskningen och lägger mig i ett tempo som jag känner att jag kan hantera.
Löpningen för oss på sprinten klaras av på två varv, och dessa går i sin majoritet längs med en välbefolkad strandpromenad. Lätt rent mentalt även om jag lyckas att få in en "schakning" vid 2-3 kilometer där jag tyckte att allt var tungt och dåligt. Blir passerad av Jens som lurat bakom sedan cyklingen. Lyckas inte stänga temposkillnaden mellan oss utan nöter på med klockan och känsla som referenser.
Jag lyckas, med hjälp av ivrigt stöd av mina flickor och föräldrar, att hålla ihop det och ligger under den tänkta takten på 4.50 per kilometer. Nästan exakt då jag korsar mållinjen precis över 24 minuter.

Det ger en total tid på 1.19.28.
Det är jag nöjd med, då den enda "hela" sprinten (det vill säga inte motion med kortare simning) jag gjort var den i Karlshamn 2014 och, det var förvisso med en DÅLIG känsla, men den tog det mig över 1.25 att ta mig igenom.
Dessutom var det en snygg finisher-tröja!

Denna tävling var precis så bra som jag hoppades och än om publiken kanske inte nådde mer än precis godkänd i sitt engagemang, det är fortfarande många svårimponerade skåningar som glor på "fjånarna" och inte orkar föra händerna samman och ge det stöd som ALLA deltagande verkligen behöver. Alla, verkligen alla!

Nu har jag lite tid till nästa tävling och det blir lite fokus mot mountainbike då nästa är Ränneslättsturen i Eksjö.

Jens, Kalle och jag. Och uppe i hörnet en mås som stjäl vårt vinnar-utrymme! Snyltare!




Ett särskilt tack till Johanna, Svea, morsan och farsan för stödet, och till Kalle, Jens och Peter för sällskap och matchning.

På återhörande

//
Jocke

tisdag 7 juni 2016

Racereport: Trelleborg triathlon

Den 6:e juni vajar svenska fanan och detta firas runt om i landet på olika sätt.

I Trelleborg, och då i synnerhet på Dalabadet, är det tradition att göra detta med att simma 380 meter, cykla 18 kilometer och springa 4,2 kilometer.
Trelleborg triathlon är en tävling som varje år välsignats med bra väder, många deltagare och frejdig publik. What´s not to like? Kör bara kör!

Förra gången jag deltog i Trelleborg var 2014, under ett år då jag siktade på att ha god fart på triathlon på sprintdistans. Under den säsongen skulle det också bli så, men Trelleborg var något av ett misslyckande med en dålig cykling som lågvattenmärke.
Tiden förra gången var 1.04 och fick stå som någon form av mål till denna gången. I form av att slå alltså.

Start vid 12.00 och uthämtning av nummerlapp med mera från 10.30 ger en lugn och bra morgon och ett lagom "flow" även med incheckning och liknande.
Jag hann göra det jag skulle, stressade inte och hann gå runt och vara lite social med kompisar som också skulle tävla.
Efter ett antal tävlingar är jag numera att betrakta som rätt så rutinerad när det kommer till förberedelser och fix i växlingsområde och liknande.
Trodde jag i alla fall..

Simning
Förra gången jag deltog i Trelleborg Triathlon var starten på simningen från stranden. Det var väl inte perfekt eftersom det är tämligen långgrunt på Dalabadet.
Till förra året skickade man ut starten i vattnet och det var hur bra som.
Dock slås jag alltid av hur många det är som är dåliga på att navigera när det kommer till simningen. Just här var banan upplagd som ett bakvänt "L" (lång raksträcka, boj som ska passeras på höger sida och kort sträcka), och det var busenkelt att navigera med träbryggan som fond för sikten på den långa sträckan.
Jag placerade mig, tävlingsmässigt, långt till höger för att kunna simma rakt och nära bojen. Ändå korsades min väg vid många tillfällen av folk som alltså siktade HELT fel. Jag är stor (gigantisk för att vara triathlet) och tung och kan verkligen försvara min plats i vattnet. Men man tappar sin rytm och simningen blir strulig liksom.
Det är givetvis något man får räkna med vid tävling, men jag tycker ändå att det är störigt att det ska behöva bli så på en så enkel bana!
Simningen var väl duglig och jag passerade chip-mattan efter 7.32... OK, varken mer eller mindre.

Växlingen ut till cykel var inget drama. Lugnt och effektivt. Inget konstigt, inövat, väl fungerande, tyckte jag...

Cykling
...tills jag väl hoppat på cykeln.
Växlingen var avklarad på 1.02, men med skorna sittandes i pedalerna gav jag mig iväg. Brukar inte vara några problem att kliva i skorna på vägen så att säga. Så iväg, upp med farten. Och sedan... Nähä, gick inte i så lätt. Kommer inte i alls. Skit, mög. Lika bra att stanna då, detta kommer bli ett fiasko hur jag än gör.
Och så finner jag mig själv ståendes, fipplandes med skorna, lyssnandes på swish, swish swish, swish... Jag tror jag tappade 25 platser där och då.
Jag lyckas cykla ikapp någon av dessa platser, men uppskattningsvis gick två eller två och en halv minut åt till det där klyddet. Onödigt. Och jag var besviken på mig själv.
Väderprogonser en vecka innan tävlings lovade vindstilla, vilket ju väckte ett hopp om just detta. Men misstänksamheten var allestädes närvarande och befogad, för nog fasen tänkte inte de skånska vindarna ta någon paus. Icke...
Istället bjöds det på 9 m/s rak motvind på utvägen, och samma medvind på andra hållet. 3 varv, ger tre sträckor där man måste använda huvudet för att inte försöka minska förlusten som vinden ger och 3 sträckor som går ut på att inte gå för hårt för att ta igen det man behärskade sig till att förlora på de tre andra sträckorna.
Kort sammanfattat kunde jag kört hårdare i motvinden, men jag ville komma ifrån denna tävlingen med en övertygelse om att jag har en hjärna som fungerar även på tävling. För framtida tävlingar där all-in INTE är rätt väg att gå, liksom.
Det gick OK.
Jag plockade några platser och jag kunde faktiskt gå in mot växling med ett facit som var "anpassat hårt".
Tiden som blev 32.49 är lite sämre än väntat, men förklaras av skodebacclet.

Löpning
Växlingen till löpningen byggdes på tidsmässigt av att jag valde att ta på mig strumpor. Jag har inte lagt energi och pengar på att köpa skor som nödvändigt funkar utan strumpor, och den tiden är alltså kalkylerad. 1.30 för växling nummer två får anses vara OK det med. Återkommande tema...

Väl ut var det sedan en (återigen) OK känsla.
Jag är inte en snabb löpare. Jag har varit det en gång i tiden och jag sörjer stort att den tiden är svunnen.
Vad jag känner var godkänt var att jag lyckades "trycka på", utan att det blev allvarligt kritiskt på något sätt (har haft lite småproblem med krampkänningar när jag sprungit lite för hårt efter att jag cyklat). Tempot är väl knappast imponerande, men det är vad jag är kapabel till.

Med en löpning på 19.22 klöv jag mållinjen precis vid 1.02.
OK, dugligt... Det är inte mycket passion i omdömet, men det fanns en önskan och tanke om att spränga timmesgränsen, men det fanns bevisligen inte utrymme för några misstag, typ som med cykelskor.

Just nu känner jag att det får bli någon form av revansch någon gång, den där timmesgränsen är störig och irriterande! Den SKA tas!
Men så länge får jag väl nöja mig med att det trots allt var ett personligt rekord.

Ett stort grattis till Stefan, Micke och Tony som vann stafettklassen. Att det sedan blev något fel med chip och allt vad det nu var och ett lag som de slog fick sola sig i segerglansen var nog dagens bittraste sup.
Jag hoppas att arrangören reder upp det där, för ska man tävla ska det minsann vara rätt vinnare också!

Ett grattis till de andra kompisarna Emma, Anders och Peter som alla också fullföljde snyggt i solen!