Cyklar... och trafik!

Häromdagen skrev jag ett lite längre inlägg på Facebook efter att jag sett två vänner dela två versioner av samma händelse.

Det var en buss och en grupp cyklister som hamnat i konflikt efter en incident i trafiken. Det är som alltid, det finns minst två versioner. Vi upplever saker olika och har olika erfarenheter och kunskaper sedan tidigare.

( Jag heter det jag heter om ni är nyfikna på vad som skrevs på Facebook, och inte redan är vän med mig där. Inlägget är öppet för alla.)

Bland mina vänner på Facebook finns det många med kunskap om lagstiftning och regler, och även förmågan att tolka dem, eftersom man ju får säga att jag ju tidigare var i en bransch typisk för sådan kunskap.

En av ”knäckfrågorna” var huruvida cyklister hade rätt att nyttja vägen eller ej, då cykelbana är tillgänglig.

Det är uppenbart att man som cyklist har RÄTTEN att göra det, men att den är villkorad rätt så hårt med att cyklisten i så fall ska visa stor hänsyn till andra. För att inte säga mycket stor.

Givetvis gick jag in i diskussionen med mina erfarenheter, med min syn och med mina övertygelser.

Jag motionscyklar. 

Jag cyklar sällan till ICA, till jobbet eller för den delen någon annanstans. 

Mitt cyklande är långt från nytta, om man bortser från att det förhoppningsvis bidrar till min hälsa. Och det är inte bara upp till mig, tyvärr.

När jag motionscyklar fördelas det mellan skogen, där jag cyklar mountainbike, och till allmän väg där jag färdas på en ”racer” eller ”tempocykel”. 

Så för att hålla saker och ting inom någon form av röd tråd är det jag nämner i resten av dagens inlägg INTE avsett mountainbike. Det är helt andra frågor som rör säkerhet i det fallet.

Båda cyklarna som framförs på väg är konstruerade för att ge mig så hög hastighet de kan med given energi-insats. De rullar lättare än de flesta cyklar, de har styren (i synnerhet tempocykeln) som är gjorda för att ge mig en aerodynamisk profil och de har utväxling som gör det lika möjligt att cykla i 15 km/h som 70 km/h. Den senare av siffrorna är beroende av både ben och hjärta i elitklass. Och mod. Däcken är sällan bredare än 25 mm.

Cyklarna är emellertid synnerligen stadiga och med lite vana är det inte alls så vingligt som man kan tro, men det är ändå så att det krävs ganska liten påverkan för att man ska gå från upprätt till liggande. Och det gör ont. Varje gång!

Eftersom mitt syfte med cyklandet är att öka min fysiska förmåga försöker jag i stort sett alltid att hålla ett visst tempo. Det är sällan som jag cyklar långsammare än 30 km/h. Med det är jag LÅNGT ifrån duktig. Eliten snittar 45 km/h över 20 mil...

Cykelbanor är byggda för att passa den som cyklar till ICA (eller Coop, Hemköp eller vad det nu månde vara), barn, och den mindre kapabla cyklisten med flera. Det betyder att man doserar och dimensionerar kurvor med mera för att passa detta. Någon klok har räknat ut att den hastigheten som man då ska räkna med är 18 km/h. 

Fine... Jag tillåter mig att göra en jämförelse:

En väg med högsta tillåtna hastighet 50 km/h är beräknad att inte alltid få sin vilja igenom så kurvorna dimensioneras för något högre hastighet för att inte olyckor ska ske. Vi räknar med att 70 km/h är det man räknar med som referens för konstruktionen.

Det innebär, jämförelsevis, att man skulle köra sin bil i 120 km/h genom en kurva där högsta tillåtna hastigheten är 50 km/h. Det känns inte vidare tryggt, utöver att det såklart är förbjudet enligt lag.

Därför är det en extremt dålig idé att färdas i 30 km/h på en cykelbana, generellt.

Till det ska det läggas att invid cykelbanor är oftast gångbanor. De nyttjas såklart av de som ska nyttja dem, fotgängare. 

Hundrastare, barn, flanörer med musik i öronen, med mera, med mera. Faror som kommer dyka upp långt snabbare än det är möjligt att reagera, oavsett färdmedel.

Så jag nyttjar vägen. Oftast cyklar jag faktiskt ensam. 

Ibland blir det med enstaka kompisar. Vi ligger aldrig i bredd när det stör. Det vill säga att enda gångerna vi cyklar i bredd är på vägar med så gles trafik att intensiteten skulle bedömas någonstans mellan obefintlig och död.

Detta till trots är det inte ovanligt, även när jag cyklar ensam, så långt ut till höger som vägbanan medger (mitt styre är 42 cm brett, knappast en betydande del av vägbanan) att bilister kör förbi så nära att vinddrag och rädslereaktion får mig att vingla till. 

Jag har vant mig, men det är faktiskt lika otäckt varje gång (och jag är knappast känd som fegis). 

Det sker även om det är fritt i mötande fält och gott om plats.

Anledningen till detta hittar man lätt om man läser kommentarer i sociala medier, i samband med den diskussion som lett till ovan text.

Bilister hetsar varandra att köra på cyklister. Attityden att om man har bil är man viktig och har man cykel ska man dö är inte ovanlig.

Jag har så evinnerligt svårt att förstå detta.

Varför hata folk för att de cyklar?

Varför önska en annan människa död och olycka för att de cyklar?

Hur korkad får man vara?

Det är uppenbart att det finns en massa regler och att de ger möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Men någonstans måste man ändå landa i att det är nödvändigt och önskvärt att visa hänsyn, men att också ha förståelse att det som blir en repa i plåt blir en oskyddad människas kroppsskada, eller, som värst, död.

Att önska någon död är en företeelse som i andra fall betraktas som sjukt. Det borde vara samma i detta fall. Ändå applåderar de omdömeslösa cyklisthatarna varandra!

Jag önskar att jag kunde förklarar detta med att många cyklister också felar, tar plats, tar risker eller beter sig illa. 

Men jag måste säga att bland mina vänner som cyklar är man rädd om liv och hälsa och med det som grund väljer man dels färdvägar som är glesa på trafik, man följer trafikregler och gör vad man kan för att inte hindra någon annan.

Den vanligaste bristen är istället att låta ilska, rädsla och adrenalin utgöra grunden för uttrycket mot andra i trafiken. Det renderar vanligtvis i ett långfinger i luften eller ett tillmäle som man kanske inte är så stolt över i efterhand.

Men, att gnälla, peka finger och hänvisa till lagstiftningar och att utdela straff är sällan särskilt konstruktivt, tyvärr. Därför ska jag nu bjuda på en guide, både för bilister och cyklister. Så att vi alla får plats, trivs och slipper skada oss. Det är inte så svårt.

DU som är bilist:

• DU sitter i ett skyddande plåtskal. Det gör DIG inte odödlig. DU är också människa.
• De oskyddade trafikanter som är utanför DITT plåtskal är utsatta. Var rädd om deras liv.
• DU har inte så bråttom som DU tror. Att välja rätt väg, eller att starta tidigare är bättre än att försöka vinna sekunder genom farliga situationer.
• Att ha körkort är i huvudsak något som handlar om skyldigheter, inte rättigheter.
• Behandla andra som DU vill bli behandlad. Om DU visar hänsyn och bjuder andra fördelar kommer andra att göra samma för DIG.
• Cyklister är på vägen för att det är förenat med livsfara att cykla på cykelbana.
• En cyklist KAN vara någon DU håller av. Vill DU DINA nära och kära illa?
• När DU visar hänsyn, var noga med att visa dina avsikter.
• Tacka och ta emot tack, det gör andras dag rätt mycket bättre.

DU som är cyklist:

• DU cyklar på vägen på ett undantag. Respektera det.
• Bilister vill komma fram snabbt. Ge dem förutsättningar att lyckas med det. Ta upp minimal plats.
• Var tydlig med DINA avsikter. Använd tecken och sök ögonkontakt.
• Om DU vill att andra ska visa DIG hänsyn och se till DITT väl, gör samma mot andra.
• Följ trafikreglerna!!!
• Var rädd om DIG, utgå från att bilister och andra trafikanter inte ser DIG.
• Respektera det faktum att det är svårt att bedöma DIN hastighet, i synnerhet om den är högre än vad folk räknar med.
• När DU själv kör bil, var ett föredöme!

Ni får gärna skriva ut det där, laminera det och lägga det i handskfack eller ryggficka så att ni kan påminna er om vad som är viktigt!

Var rädda om varandra, och kom ihåg att hänsyn är något vackert.

//
Joakim

Comeback?

Den 6:e september, 2015... Det var senast jag skrev.

Men gode Gud vad man ska behöva skämmas då!

Det ska till mitt försvar sägas att det har varit en hel del på lotten, med livet i allmänhet, jobb, familj och allt vad det är. Och hösten var väl inget som kommer gå till historien som något där varken tid eller engagemang flödade.

En sak som verkligen åt både tid och skapade frustration var att pendla med tåg från hemmet till jobbet. Vilket lort! Jag måste tyvärr baisse:a Skånetrafiken rejält... 

Det tar så sjukt onödigt lång tid och det funkar, mer eller mindre, aldrig. Det medför att man, som resenär, måste planera, fixa och dona bara för att klara enkla åtaganden, såsom  att ta sig till sitt jobb. 

Så, med detta, kickar jag igång min extravaganta comeback med lite samhällspolitisk kritik. 

Om det är meningen att folk ska åka kollektivt... Börja jobba på det! Igår!

Är istället syftet att folk ska cykelpendla, vilket inte bara är ett bra initiativ ur ett folkhälsoperspektiv, utan även mycket mer kittlande för en cykelnörd, är det bara att låta den usla funktionen kvarstå och bygga ut cykelbanorna, och slopa skatten på cyklar och utrustning till dessa så kommer det bli cykelboom som aldrig förr.

Nåja, vi lugnar ner oss och återgår till vad som varit.

Det sista jag berättade om här var att jag lämnade WO på Midnattsloppet och såhär i efterhand var det kanske ingen dålig idé. 

Jag hade redan då problem med en fot, och det visade sig att det skulle ta drygt 7 månader att läka ut den hälsporre det uppenbarligen var. 7 månader med ingen löpning alls... inte ett steg!

Den långa inledningen med pendlingen är dock löst, eftersom jag bytt jobb.

Det är givetvis något som tagit massor av energi. Att söka jobb, och vara del av rekrytering är förvisso kul och spännande, men det tar massa energi och nervositet och förväntan är inget att skoja bort som energiförbrukare. 

Samtidigt öppnar jag nu en ”ny bok” med nya utmaningar, nya behov av kunskap och, även om jag håller igen är det såklart obeskrivligt roligt. 

Det är spännande, härligt och drar upp mungiporna varje dag. 

Valet av arbetsgivare kan dessutom inte bli bättre, eftersom min nya arbetrsgivare i dagarna utsågs till Sveriges bästa! 

Där har de av er som är nyfikna lite att googla!

Men höstens träning, det är ett sorgligt kapitel. 

Det har varit dåligt, milt uttryckt. Nej, ärligt... Uselt. 

Det lilla som varit har bedrivits på cykel, lite på is, i form av hockey, och så lite lek med vikter i gymmet. Lite sådär när andan fallit på har jag väl simmat någon längd, men i ärlighetens namn har det inte varit mycket ordning med något.

Så, rakt på sak, utan omskrivningar... Just nu är jag i så usel form att det är skamligt.

Typ, som skämmes ta mig f-n!

Hur ska jag vända på det här då?

Jo, jag har en åtgärdsplan. Och faktiskt är detta inlägg en liten del i det.

Här kommer planen i punktform.

• Få rätt på motivationen... Vad vill du egentligen?
• Ta kontroll över vikten, och kosten.
• Utnyttja de nya arbetstiderna, sov på nätterna!
• Blogga mer - det håller fokus på vad jag själv bestämt
• Var rädd om kroppen, du börjar bli gammal, gubbe!

Så ser de ut i en översikt. Jag utvecklar lite...

Så vad vill jag egentligen?

Jag vill såklart syssla med triathlon! 

Om det är på asfalt eller i skogen kan kvitta.

Så jag är, enligt min egen motivationsmanual, anmäld till både Xterra Stockholm (som är ”off-road-triathlon”) och Tjörn triathlon (som är en halv ironman, det vill säga 1900 m simning, 90 km cykling och 21 km löpning). Båda tävlingarna är i augusti, så det kommer bli några mindre race på vägen. All utrustning som behövs för dessa båda är ”hemma” och allt som fattas nu är fysisk form och genomförd träning. 

Hur svårt kan det vara?

Det är med att ta kontroll över vikten är, dessvärre, en större grej. 

Jag är en oförbätterlig gottegris och har ovanpå det en kroppsform som påminner om den oönskade avkomman av slimeklump och någon form av självförökande amöba. 

Jag har lätt för att lägga på mig vikt, kan man väl säga. 

Och jag toppar det med att ha ofattbart svårt för att låta bli onyttigheter. Förutsättningarna är skrynkliga, så att säga.

Jag har, även här en plan, en angreppsväg och jag ska utveckla det där i ett kommande inlägg. Dela med mig, liksom. Jag ska bara se så att det går bra först.

Det här med att sova på nätterna är naturligt för många.

Men inte för mig,  som jobbat treskift hela mitt vuxna liv, mer eller mindre. 

Det ser ut så att man jobbar man på natten ibland, men framför allt skiftar man dygnsrytm och ”klyddar” mycket med sina tider gällande sömn och vakenhet. 

Ja, men ni förstår... Suboptimalt är en bra sammanfattning. 

För min del handlar det nu bara om att utnyttja möjligheten att låta dygnets mörka timmar vara de som gäller för sömn. Att hitta rutiner och fördelar i det.

Att skriva här gör att jag håller minnet färskt gällande mina mål och vad som är viktigt. 

Det ÄR faktiskt lätt att glömma det annars. 

I alla fall för mig. 

Och det gör att en hyfsad uppdateringsfrekvens gör att jag håller mig i motivationsmässig form. Dessutom bygger skrivandet på min självbild och egenperspektiv som triathlet och seriös motionär, även det plockat från min motivationsmanual.

Min skadade fot är ett bevis på att denna gubben inte kan göra hur som helst längre... Lägg på det att jag sitter med en lätt knäskada efter en riktigt patetisk liten skidmalör i en backe i Sportgastein, Österrike. 

Vi behöver inte säga mer än att det var knappast resans höjdpunkt. Och det är förmodligen inte nödvändigt att säga att en sådan skada, just nu sätter vissa hinder för att träna som jag vill. Men jag har aldrig varit snål med ord, så varför börja nu.

Så ser det ut...

Och det är vad som väntar er som läser också. 

Givetvis kryddat med dragningar om lite prylar, race-reports och lite filosofisk mumbo-jumbo.

Väl bekomme!

I´m back!