onsdag 6 april 2016

Kampen med vikten...

Som jag skrivit tidigare har jag lite planer för att bli av med några kilo. Ska jag vara ärlig är det ganska många kilon.

Basen i att jag har denna önskan är nästa helt och hållet driven av att jag vill kunna prestera på de triathlontävlingar jag anmäler mig till. Jag kunde givetvis valt en enkel väg, och hoppat över att ställa sådana krav på mig själv. Nu tror jag inte på ”lätta vägar”. Man ska följa sina drömmar, och i mina ögon så har ingenting som kommit utan ansträngning någonsin varit något värt, lite spetsigt uttryckt.
Det gör att jag står med behovet att tappa ett kilo eller två. Eller tio, om jag nu ska var ärlig.

Planen är att styra upp det med att ha koll på vad jag stoppar i mig, och min erfarenhet är att det fungerar bra att dra ner på kolhydraterna och fokusera på bra råvaror. För att hjälpa mig har jag en app jag ska berätta mer om i ett annat inlägg.
Träningen ökar jag och siktar så här till att börja med att bygga upp kontinuitet och få en tolerans för belastningen. Jag räknar såklart kallt med en synergieffekt i vikt och välmående.

Att inte göra någon hemlighet av mitt mål sätter ett socialt tryck på mig själv att fortsätta välja rätt. Offentligheten hjälper mig att göra rätt val och på så vis inte trilla utanför planen. Dock har min offentliga hållning knappast lett till att någon sagt att det är en god idé att jag blir av med ett par ”pappa-kilon” även om det, säkert som amen i kyrkan, är sanningen. Och den sanningen är uppenbar för alla, med någorlunda syn.
Anledningen är säkert en del hänsyn, en del hyfs och en del rädsla för en diskussion som kommer bli lite jobbig och känslig.
Men, på riktigt, aktualiserar det en djupare och viktigare diskussion.
Nämligen hur vi hanterar varandra i hänseende till vikt och hälsa.
Självklart är det så att saker som rör denna frågan just nu, intresserar mig lite extra. Fast helt utan att det var avsikten för stunden, snubblade jag över högkvalitativt lyssnande i ämnet när jag lyssnade på Jojje Borsséns pod ”Unika människor” där han gästas av, och intervjuar, triathleten Annie Thorén.
Intervjun är bra från början till slut, men där är ett avsnitt som handlar om vikt och kroppsuppfattning som är det bästa jag hört på länge

 Annie Thorén
 


Kort sammanfattat kan man säga att Annie uppmärksammats för att hon inte har den typiska triathletkroppen, och att det på sätt och vis är befriande. Men också att det finns en hel del att önska när man pratar om idrottares kroppar och form.
I resonemanget, i podden, jämförs Annie med Gwen Jorgenssen som är den absolut bästa kvinnliga triathleten på olympisk distans just nu. Lisa Nordéns vassaste konkurrent inför OS i Rio. Gwen är lång och extremt smal. Precis den kroppen Annie inte har. De tre grenarna i triathlon påverkas olika mycket av deltagarens vikt.
Annie är simmare från början, har tränat sig till att bli en stark cyklist och har väl en, i jämförelse, lite svagare gren i löpningen.
Gwen är däremot aldrig först ur vattnet, men brukar kunna stänga lite försprång på cykel och KROSSAR sedan sin konkurrenter på löpningen. KROSSAR!
Och det är klart är man så lång och så smal är man såklart som gjord för att springa.

Gwen Jorgensen

Jag tycker att det är en del av charmen med triathlon. För Annie är minsta sagt framgångsrik och kan leva på sina fördelar, precis som Gwen kan utnyttja sina. Och det ska sägas att en stor del av Gwens framgång kommer från mer än en bra löpning. Hon utnyttjar sina styrkor och är taktisk och smart på cykeln, och gör det mesta av sina möjligheter.

Det är intressant i sig själv, men det som blir särskilt bra är när Annie och Jojje diskuterar hur det här med vikt, kroppsuppfattning och självbild och hur det hanteras. Det är knappast högt i tak, utan man har snarare någon form av moralpanik. Jag kan tycka att man kan tillåta sig att prata om saker utan att det ska vara så mycket värderingar i det. Att man kan säga att någon är lite överviktig, eller för den delen för smal, utan att det på något sätt minskar (eller ökar för den delen) personens värde. Personligen tycker inte jag att den kropp som Gwen Jorgenssens har är snygg. I mina ögon ser det sjukt ut. Jag utgår från att hon själv inte valt sin kroppsform baserat på estetiskt tyckande, utan snarare att det är en följd av hennes jakt på sina mål, ett medel. Och som vi alla vet, helgar målen medlen. Jag säger alltså att jag respekterar att hon gör sitt val, för att det är ett annat mål än subjektiv skönhet, och felriktad fåfänga.
För, med handen på hjärtat är hälsa inte det samma som en smal kropp. Inte alls, faktiskt. Men en överviktigt kropp, med ett överskott av fett, inte musker, är ett ganska säkert tecken på någon grad av ohälsa. Och det är det jag menar att det är precis så vi MÅSTE börja se på saken och våga ta det. Med lite mindre värderingar, lite mindre fåfänga och med lite mer syn mot djupet och insidan.

Vad tycker ni?
// Joakim