Racereport: Helsingborg Triathlon, sprint

Efter en lugn vecka, där jag mest jobbat med att kuva en lätt förkylningskänsla och återhämtat mig från tävlingen i Trelleborg så var det åter dags att packa väskan för att tävla.

Det ska sägas att av det nämnda var det mest förkylningen som ledde till någon form av oro, då det faktiskt inte är så hårt att återhämta sig från en triathlon på sprintdistans.
Det är en dryg timme, som förvisso går rätt så nära det röda pulsområdet, men det tar inte så hårt på kroppen att man inte kan träna på efteråt.
Även om man har så lite som en vecka till nästa tävling.

Helsingborg triathlon anordnas för första gången i år. Till synes ambitiöst, och med en trevlig geografisk placering av växelområde och simning vid Helsingborgs vackra strandpromenad, norr om själva stadens centrum och med en cykelbana sträckt genom Pålsjöskog bland annat, för att sedan avsluta, med löpningen på strandpromenaden igen.

Det ambitiösa arrangemanget omfattar även en tävling på olympisk distans.
Men för mig, och 94 andra var det sprint som gällde.

En liten försening på morgonen, som jag i efterhand fick reda på kom till stånd för att chipleverantören missat lite, blev det dock.
För egen del ledde det mest till att det blev lite varmt med fullt pådragen våtdräkt lite tidigare än planerat.
Men, det var inget att gråta över för temperaturen var klart lägre i vattnet som ju är något nordligare beläget än de vatten jag simmat i än så länge, så vi kan sammanfatta det med att problemet avhjälptes. Effektivt.

Under genomgången innan start fick vi veta att simbanan hade förlängts något med hänsyn till att vattenståndet inte var högt nog att starta där det var tänkt. Det skvallrades om 500 meter istället för 400...

Simning
Dock måste jag säga att simningen kändes avsevärt längre än så, och klockan visade på 792 meter, och det stämde rätt så OK med andra deltagares klockor, så vi räknar väl det som de 750 meter som en "riktig" sprint är.
Och det var ju samma för alla så det är väl bara att tugga i sig.

Förvånansvärt lugn start från strand, och en rätt så ostörd simning. Inget att klaga på.
Trevligt att komma upp via en bra uppgång på trappa till en månghövdad publik med käcka tillrop.

Om man nu ska vara kritisk mot något så är det att det var rätt dålig ordning i växlingsområdet. Jag lyckades i och för sig att förvalta det till min fördel, och tog det lugnt och metodiskt (rutinerat om jag får skryta), utan något konstigt.
13.29 på simningen och 59 sekunder från matta till matta i växlingen.

Cykling
Ut och iväg, inget klabb med skorna denna gången, då jag lät det lugna metodiska vara kvar när jag klev på cykeln också.
Ut längs med strandpromenaden, för att sedan klättra upp mot Pålsjöskog. Ingen sådär jättestigning, men tillräckligt för att det ska skaka ens rytm och skicka iväg pulsen lite. Eller rättare sagt stoppa det "flow" som jag försöker komma in i.
Väl uppe i skogen är det vackert, vindstilla och trevligt. Men jag har förtvivlat svårt att känna det där "flowet". Jag tycker jag jobbar och sliter, men det ger liksom inget. Det sticker inte iväg.

Upp mot Sofiero och Kalle, som är en triathlonbekant, och gammal kollega kommer ifatt och om. Tänker att jag inte ska släppa honom och trampar på, stänger till 10 meter bakom honom och dryftar, inte fysiskt, men mentalt in bakom honom. Det funkar bra och jag känner hur puls och muskelansträngning landar och hamnar rätt. Avvägt snabbt liksom.
Kalle och jag växeldrar proffsigt med lucka så att vi inte får den fysiska fördelen, men väl den mentala. Det känns som att vi passerar folk hela tiden med vårt tempo, även om de flesta av dessa säkert är ute på olympisk distans och med det är det ju passeringar som, om än de känns bra, inte ger något resultatmässigt.

Efter vändpunkten ser vi så att Jens, som är precis samma kader som Kalle också är bra med.

På väg tillbaka kommer en god cykelkänsla på plats. Vid ett tillfälle missar Kalle en sväng och jag blir ensam. Och sista biten känner jag mig riktigt cykelstark, sent nog. Kalle bekräftade efteråt att han hade svårt att hinna ikapp och det tar jag som en komplimang och ett tecken på att när det känns bra på cykeln ÄR det bra.
Ser fram emot att träna mer kraftbaserat med wattmätare från och med nästa vecka när ny cykeldator kommer.

In via strandpromenaden igen så känns det bra. Ordnat och fint vid avstigningen, lätt att hitta i växlingsområdet, och ännu en lugn, metodisk växling, och ut på löpningen.
39.20 på cyklingen.
1.34 på växlingen inklusive den rutinmässiga vätskepåfyllningen, som jag lagt mig till med.

Löpning
Jag går ut på löpningen tillsammans med Kalle och då han är en klart starkare löpare än mig dras jag med lite initialt, men finner snabbt behärskningen och lägger mig i ett tempo som jag känner att jag kan hantera.
Löpningen för oss på sprinten klaras av på två varv, och dessa går i sin majoritet längs med en välbefolkad strandpromenad. Lätt rent mentalt även om jag lyckas att få in en "schakning" vid 2-3 kilometer där jag tyckte att allt var tungt och dåligt. Blir passerad av Jens som lurat bakom sedan cyklingen. Lyckas inte stänga temposkillnaden mellan oss utan nöter på med klockan och känsla som referenser.
Jag lyckas, med hjälp av ivrigt stöd av mina flickor och föräldrar, att hålla ihop det och ligger under den tänkta takten på 4.50 per kilometer. Nästan exakt då jag korsar mållinjen precis över 24 minuter.

Det ger en total tid på 1.19.28.
Det är jag nöjd med, då den enda "hela" sprinten (det vill säga inte motion med kortare simning) jag gjort var den i Karlshamn 2014 och, det var förvisso med en DÅLIG känsla, men den tog det mig över 1.25 att ta mig igenom.
Dessutom var det en snygg finisher-tröja!

Denna tävling var precis så bra som jag hoppades och än om publiken kanske inte nådde mer än precis godkänd i sitt engagemang, det är fortfarande många svårimponerade skåningar som glor på "fjånarna" och inte orkar föra händerna samman och ge det stöd som ALLA deltagande verkligen behöver. Alla, verkligen alla!

Nu har jag lite tid till nästa tävling och det blir lite fokus mot mountainbike då nästa är Ränneslättsturen i Eksjö.

Jens, Kalle och jag. Och uppe i hörnet en mås som stjäl vårt vinnar-utrymme! Snyltare!

Ett särskilt tack till Johanna, Svea, morsan och farsan för stödet, och till Kalle, Jens och Peter för sällskap och matchning.

På återhörande

//
Jocke

Racereport: Trelleborg triathlon

Den 6:e juni vajar svenska fanan och detta firas runt om i landet på olika sätt.

I Trelleborg, och då i synnerhet på Dalabadet, är det tradition att göra detta med att simma 380 meter, cykla 18 kilometer och springa 4,2 kilometer.
Trelleborg triathlon är en tävling som varje år välsignats med bra väder, många deltagare och frejdig publik. What´s not to like? Kör bara kör!

Förra gången jag deltog i Trelleborg var 2014, under ett år då jag siktade på att ha god fart på triathlon på sprintdistans. Under den säsongen skulle det också bli så, men Trelleborg var något av ett misslyckande med en dålig cykling som lågvattenmärke.
Tiden förra gången var 1.04 och fick stå som någon form av mål till denna gången. I form av att slå alltså.

Start vid 12.00 och uthämtning av nummerlapp med mera från 10.30 ger en lugn och bra morgon och ett lagom "flow" även med incheckning och liknande.
Jag hann göra det jag skulle, stressade inte och hann gå runt och vara lite social med kompisar som också skulle tävla.
Efter ett antal tävlingar är jag numera att betrakta som rätt så rutinerad när det kommer till förberedelser och fix i växlingsområde och liknande.
Trodde jag i alla fall..

Simning
Förra gången jag deltog i Trelleborg Triathlon var starten på simningen från stranden. Det var väl inte perfekt eftersom det är tämligen långgrunt på Dalabadet.
Till förra året skickade man ut starten i vattnet och det var hur bra som.
Dock slås jag alltid av hur många det är som är dåliga på att navigera när det kommer till simningen. Just här var banan upplagd som ett bakvänt "L" (lång raksträcka, boj som ska passeras på höger sida och kort sträcka), och det var busenkelt att navigera med träbryggan som fond för sikten på den långa sträckan.
Jag placerade mig, tävlingsmässigt, långt till höger för att kunna simma rakt och nära bojen. Ändå korsades min väg vid många tillfällen av folk som alltså siktade HELT fel. Jag är stor (gigantisk för att vara triathlet) och tung och kan verkligen försvara min plats i vattnet. Men man tappar sin rytm och simningen blir strulig liksom.
Det är givetvis något man får räkna med vid tävling, men jag tycker ändå att det är störigt att det ska behöva bli så på en så enkel bana!
Simningen var väl duglig och jag passerade chip-mattan efter 7.32... OK, varken mer eller mindre.

Växlingen ut till cykel var inget drama. Lugnt och effektivt. Inget konstigt, inövat, väl fungerande, tyckte jag...

Cykling
...tills jag väl hoppat på cykeln.
Växlingen var avklarad på 1.02, men med skorna sittandes i pedalerna gav jag mig iväg. Brukar inte vara några problem att kliva i skorna på vägen så att säga. Så iväg, upp med farten. Och sedan... Nähä, gick inte i så lätt. Kommer inte i alls. Skit, mög. Lika bra att stanna då, detta kommer bli ett fiasko hur jag än gör.
Och så finner jag mig själv ståendes, fipplandes med skorna, lyssnandes på swish, swish swish, swish... Jag tror jag tappade 25 platser där och då.
Jag lyckas cykla ikapp någon av dessa platser, men uppskattningsvis gick två eller två och en halv minut åt till det där klyddet. Onödigt. Och jag var besviken på mig själv.
Väderprogonser en vecka innan tävlings lovade vindstilla, vilket ju väckte ett hopp om just detta. Men misstänksamheten var allestädes närvarande och befogad, för nog fasen tänkte inte de skånska vindarna ta någon paus. Icke...
Istället bjöds det på 9 m/s rak motvind på utvägen, och samma medvind på andra hållet. 3 varv, ger tre sträckor där man måste använda huvudet för att inte försöka minska förlusten som vinden ger och 3 sträckor som går ut på att inte gå för hårt för att ta igen det man behärskade sig till att förlora på de tre andra sträckorna.
Kort sammanfattat kunde jag kört hårdare i motvinden, men jag ville komma ifrån denna tävlingen med en övertygelse om att jag har en hjärna som fungerar även på tävling. För framtida tävlingar där all-in INTE är rätt väg att gå, liksom.
Det gick OK.
Jag plockade några platser och jag kunde faktiskt gå in mot växling med ett facit som var "anpassat hårt".
Tiden som blev 32.49 är lite sämre än väntat, men förklaras av skodebacclet.

Löpning
Växlingen till löpningen byggdes på tidsmässigt av att jag valde att ta på mig strumpor. Jag har inte lagt energi och pengar på att köpa skor som nödvändigt funkar utan strumpor, och den tiden är alltså kalkylerad. 1.30 för växling nummer två får anses vara OK det med. Återkommande tema...

Väl ut var det sedan en (återigen) OK känsla.
Jag är inte en snabb löpare. Jag har varit det en gång i tiden och jag sörjer stort att den tiden är svunnen.
Vad jag känner var godkänt var att jag lyckades "trycka på", utan att det blev allvarligt kritiskt på något sätt (har haft lite småproblem med krampkänningar när jag sprungit lite för hårt efter att jag cyklat). Tempot är väl knappast imponerande, men det är vad jag är kapabel till.

Med en löpning på 19.22 klöv jag mållinjen precis vid 1.02.
OK, dugligt... Det är inte mycket passion i omdömet, men det fanns en önskan och tanke om att spränga timmesgränsen, men det fanns bevisligen inte utrymme för några misstag, typ som med cykelskor.

Just nu känner jag att det får bli någon form av revansch någon gång, den där timmesgränsen är störig och irriterande! Den SKA tas!
Men så länge får jag väl nöja mig med att det trots allt var ett personligt rekord.

Ett stort grattis till Stefan, Micke och Tony som vann stafettklassen. Att det sedan blev något fel med chip och allt vad det nu var och ett lag som de slog fick sola sig i segerglansen var nog dagens bittraste sup.
Jag hoppas att arrangören reder upp det där, för ska man tävla ska det minsann vara rätt vinnare också!

Ett grattis till de andra kompisarna Emma, Anders och Peter som alla också fullföljde snyggt i solen!