Att få berätta och inspirera...

Igår var jag och föreläste, med mera, för Parkinsonförbundet Skåne vid deras årliga konferens för medlemmar.
Mitt deltagande var en del av ett engagemang som egentligen började för ett år sedan med samma konferens, men den gången med kort varsel och snabbt fixat material. Den här gången var det planerat och förberett rätt så noga.
För ett år sedan gav mitt deltagande mig lite idéer och tankar om vad jag skulle kunna göra, eller egentligen mer vad jag skulle VILJA göra i den härad föreläsningar är. Jag känner en tydlig matchning, och att få positiv feedback gör knappast det sämre.

När tankarna landat, då förra hösten, startade jag en enskild firma för att kunna ta mig an eventuella jobb och uppdrag.
Jag ska inte påstå att företaget blomstrar eller att jag precis marknadsfört det särskilt hårt.
Men nu, igår, kom jag på mig själv med att njuta av att få föreläsa och dela med mig av vad jag vet, tycker eller anser och med det kanske kunna ge inspiration eller idéer till någon annan.

Så vad jag egentligen säger är att nu marknadsför jag mig själv lite försiktigt.
Har Du eller någon du känner ett behov av någon som kan inspirera till fysisk rörelse, prata om motivation, målskapande, prestation eller underhålla med en berättelse om att vara en lätt korkad motionär med en förmåga att ta sig för lite väl tuffa utmaningar men ändå komma undan med det?
I så fall är jag nog en av de bättre du kan anlita... om jag får säga det själv. Och, ja det får jag, för ingen lär ju stoppa mig här.
Skulle det finnas andra idéer eller tankar är det minst lika välkommet. Jag är flexibel och kreativ.
Joakim Jönsson - hälsa & inspiration, mer än lovligt engagerad!

//
Joakim

Racereport: Ironman Italy Emilia Romagna

Så sitter jag här och ska sammanfatta den största idrottsliga bedriften jag gjort. Någonsin liksom.

Det här med känslor är märkligt. Jag var säker på att jag skulle lipa mig över mållinjen. För att jag är rätt gråtmild när det kommer till att bli rörd (över huvud taget, inte bara gällande mig själv) och för att det här med att fixa att fullfölja en Ironman har varit viktigt. Men när jag väl gick över mållinjen var det inte riktigt så... mer om det senare.

Vi börjar istället hemma i Stävie, Sverige. Där all planering, träning och liknande togs om hand. För att ta sig för ett äventyr som Ironman kräver träning. Men om man får idén att resa någonstans och göra det är det träning OCH planering som krävs.

Mitt bankkonto hade en tuff dag när boende, resa och anmälan drogs en och samma dag. Vi pratar inte om hur mycket pengar det handlar om, men det är svårt att säga att det var billigt.

Det ska sägas att jag aldrig såg det som ett alternativ att åka ner ensam, utan jag ville såklart ha med mig min familj, inklusive mina föräldrar som oftast är med och stöttar när jag tröttar ut mig. Det är trots allt från dem jag fått den, tidivis dumma, idén att ”motionera”.

Jag hoppar nu fram till en analys sprungen i nutid, med en dag, av nio, kvar i Italienska Cervia och säger att ta med familjen och på så sätt verkligen göra min Ironman-resa till något att minnas livet ut är HELT rätt i mina ögon. Jag rekommenderar alla att gör det samma. Min upplevelse hade varit halv utan Svea, Johanna, mamma och pappa!

Nåväl, med det sagt kan vi väl tillåta oss att hoppa i kronologin och ni får följa med mig till den milsvidda stranden i Cervia, Emilia-Romagna, Italien.

Vi befinner oss 1 timme och 20 minuter från staden Bologna, vid Adriatiska havet. Det är lördag morgon, någonstans kring 07.30 och för första gången sticker proffsen i triathloncirkusens värsta nummer, Ironman ut i vattnet för att simma 3800 meter innan de sedan ska cykla 185 km och springa 42,2 km.

Samma sträckor gäller för mig. Jag står ett par meter bakom proffsen. I en fålla jag själv valt. En fålla som säger att jag, och alla de andra i den, ska ta oss runt simbanan mellan 1 timme och 10 minuter och 1 timme och 20 minuter.

Jag har aldrig gjort en Ironman förr. Jag vet ärligt talat inte vad som står att förvänta sig av mig på en simning med denna distansen. Jag VET att jag kan simma ganska fort om det vill sig väl. Kanske ner mot en timme för hela distansen. Men jag vet också att det sällan blir perfekt på tävling. Det är verkligen inte mitt första triathlon. Jag vet att det är sjukt svårt att få ut allt det där man kan, just den dagen, med förutsättningar som till exempel 2599 medtävlande. Så fast att jag simmade 800 meter på 11 minuter på samma ställe häromdagen, när jag förberedde mig och ”kände på vattnet”, så är jag ödmjuk. Och smart tycker jag, lagom är bäst och tävlingen är lång. Mitt mantra är: Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim. Jag svär ofta, så varför ändra på det i ett sjukt viktigt mantra?

Paul Kaye har ett fantastiskt jobb. Han är speaker världen runt på Ironman-event. De som hört honom vet att han gör ett jäkligt bra jobb. I mina ögon är han något av en legend. Att vara speaker på events som tar 16 timmar, och som bitvis, i ärlighetens namn, är sjukt tråkigt för åskådarna, är imponerande. Det är typ han, och Roberto Vacchi som kan det. Paul har dessutom en av världens mest efterlängtade röster med sitt; Joakim, YOU ARE AN IRONMAN, som han ger den som går i mål, ackompanjerat av publikens jubel.

Den där morgonen på stranden hör jag Paul Kayes röst. Han förklarar med pampig musik i bakgrunden att vi alla om x antal timmar kommer vara ironmen, eller women, för den delen.

När jag står där i våtdräkt laddad, men ödmjuk och smart känner jag hur stundens allvar och det peppande förtroende en främmande människa visar blir mina ögon sådär våta. Jag får ta djupa andetag och intala mig själv att det verkligen inte är klart än. Eller ens självklart att klara en sak som Ironman är.

Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

Alla de som ska simma snabbare än mig ringlar fram i kön efter proffsen och startar 6 och 6 genom en startfålla. Var femte sekund är det 6 nya atleters tur.

Och så småningom blir det min tur.

Alla de där känslorna jag hade och nästan kämpade med försvinner när badmössa och simglasögon kommer på. Det blir race-mode liksom. Nu KÖÖÖÖR vi!

Det blir min tur. Jag småspringer ut i det salta vattnet. Det är långgrunt. När vattnet blir högre börjar jag gå. Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

Till slut blir det djupt nog att simma.

Triathlonsimning kan verkligen vara stökigt, med alla medtävlande. Men just här och nu är det faktiskt rätt lugnt. Jag kan navigera helt ok, mot de bojar som utgör banmarkeringar och jag kommer in i en bra känsla. Simmar på, men är lugn och andas med en rimlig takt tillsammans med armtag, efter armtag, efter armtag.

Vattnet är som sagt salt, lagom varmt, utan någon vidare sikt. Simningen blir rätt mycket av en introvert grej. Man varken hör eller ser så mycket. Upplevelsen blir mer ansträngning och försöka att hitta ”flow”.

Och det där går ganska bra. Efter 2200 meter ska vi göra en så kalla ”Australian exit”, vilket innebär att vi ska upp på stranden, runda ett märke en bit upp på den, och sedan springa ner i vattnet igen för att simma de avslutande 1600 meterna. 

Självklart konsulterade jag min klocka och kunde se att jag varit igång i knappa 45 minuter. Jag hann inte, eller i ärlighetens namn klarade jag inte av att ta in information om hur långt jag simmat. Det blir sällan ”rätt” om man säger så.

Med 45 minuter passerat på 2200 meter borde jag kunna vara klar med simningen runt 1 timme och 5 minuter eller 1 timme och 10 minuter.

Men nu kändes det långt. Jag simmade på och kämpade, men det blev inget av det. Eller jag blev liksom aldrig klar!

Så väl uppe hade det tagit mig 1 timme och 20 minuter. Drygt. Lite besviken, men jag var åtminstone klar med simningen. Känslan av att det var långt bekräftades av klockan som sade att det var 5000 meter simning för min del. Jag vet inte vad man ska tro om det, men det kan ju kvitta!

Upp från stranden var det ganska långt till växlingsområdet. Området var sedan historiskt långt. Klockan skvallrade om 1100 meter från strandkanten till cykeln.

Jag tog det lugnt. Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

På med tröja. Cykelskor och hjälm på cykeln eftersom det är helt värdelöst att springa med dem på.

Och väl framme vid cykeln kändes det rätt. Det ena gummibandet som ska hålla skorna rätt så det är lätt att sticka foten i när man hoppar på hade ramlat av, men det löste sig fint ändå, med lugnt och behärskat hanterande.

Cykelbanan hade jag testat första delen av någon dag tidigare och då insåg jag att en utmaning var att hålla igen. Det rullade lätt då och det gör det så lockande att trycka lite till och susa fram för att det är så skönt. Men det tar MASSOR av energi. Energi man behöver under de följande timmarna.

Så jag rullade klokt, försiktigt, lagom. Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

Efter drygt 40 km var det så dags att klättra upp till orten, Bertinoro. 200 - 250 höjdmeter på 2 kilometer. Knappast en stigning för en skåning.

Eftersom vi var tvungna att hyra bil för att ta oss från Bologna till Cervia hade vi möjligheten att åka ut och titta på hur det såg ut i förväg. Vi kan sammanfatta det med att det var lätt att bli ödmjuk.

Och när det väl började gå uppför var mitt mål att hålla mig lugn och sansad. Inte gå på hårt för att någon annan gör det eller för att bli klar. Bättre att hantera sig själv och den energi man har.

Jag tog mig upp. Utan att imponera kan man säga. Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

Utförsåkningen sedan var ljuvlig. Jag vågar påstå att jag är duktig på att hålla fart och spår på cykel och att ta alla de där höjdmetrarna på andra hållet var allt annat än tråkigt.

På väg tillbaka mot Cervia började det såklart att blåsa. De som känner mig vet att jag är så trött på motvind att jag är beredd att skjuta på vinden med ett gevär för att se om det hjäper. Motvind är hin håle själv i väderform. 

Jag har kollat väderprognoser för Cervia i ett år, mer eller mindre. De säger 2-3 m/s alltid, mer eller mindre. Men jag missade att det är svårt att lägga en 185 km lång cykelbana i en liten sommarort i storlek med Båstad.

Så vi var så klart i Bertinoro, Forlimpopoli och allt annat i närheten av Cervia. Och se, där blåser det klart mer än 2-3 m/s. Till exempel 5 m/s. Motvind.

I övrigt, hade jag inte en dålig dag på cykeln. Men inte heller en bra. Jag hade svårt att få långa stunder i ”bågen”, det vill säga liggande i aerodynamisk ställning på cykeln. Helt nya låsningar i ljumskar och höfter dök upp. Men så är det att tävla. Det är inte som att träna. Tyvärr. Att sitta upp på en tempocykel, eller triathloncykel för att vara petig är väl inte heller optimalt.

Jag fick mina dippar. Det vet alla som ens funderat på att göra en Ironman, att under vägen kommer man ha stunder när världen inte ter sig skimrande och vacker. När allt man vill är att stanna och slippa. När man känner sig dålig, sämre än alla andra och direkt malplacerad som triathlet.

Likväl vet ”man” att göra en Ironman handlar om att ta sig igenom de där stunderna och komma ut på andra sidan av dem. Med en bättre känsla igen.

Jag var medveten. Jag tyckte att jag var smart. Jag höll mig till mantrat; Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim. Och trampade lite lugnare, men ändå tillräckligt för att inte tappa allt.

Andra gången upp för stigningen var inte lättare. Men andra gången ner för den var inte sämre.

De sista 40 km ville jag mest bara sluta cykla. Jag började vända på den tanken och lurade mig själv till att jag egentligen inte ville sluta cykla, utan snarare börja springa.

När jag var klar med cyklingen var jag på riktigt, färdig. Jag var trött som när jag åkt Vasaloppet eller cyklat Vätternrundan. Men på något sätt hade den inre dialogen fungerat och jag såg, sjukt nog, fram emot att springa. Att bryta eller strunta i att fullfölja fanns inte alls, inte någonstans.

Växlingsområdet var såklart lika långt denna gången. Men jag gick från cykeln till påsen och tältet och bytte om i lugn och ro. under cyklingen hade jag lyckats bra med att få i mig energi. Sportdryck, gel, frukt, energibars och vatten hade fungerat utmärkt!

Jag smorde in fötterna med vaselin, i synnerhet tårna. Inget skav i världen skulle stoppa mig.

Så gav jag mig ut och sprang. Och direkt kan vi ju komma överens om att jag knappast kände mig som ny.

Mycket publik. Stöttning av ”min” publik och känslan av att faktiskt vara på väg mot någon form av mål gjorde att det ändå kändes okej.

Men det här med att springa med ben trötta av 8 timmars tävlande, lite drygt, är inget man gör utan att det gör ont. Riktigt horribelt ont faktiskt.

Därför började jag med någon form av hantering av situationen. Till att börja med 5 minuter löpning, 2 minuter gång. För att komma igång, för att ändå spara på mig. Och, Försök inte vara någon jävla hjälte nu, Joakim.

Det fick jag revidera till att springa 3 minuter för 5 minuter var ogörligt. Efter 1 minut var det enda jag kunde tänka på smärtan i mina lårs framsida. Det GÅR inte att genomlida 4 minuter av det hur många gånger som. Och jag hade 39 kilometer kvar då jag hade dessa tankarna.

Efter ett tag blev även 3 minuter ogenomförbart.

Löpningen gick genom orterna Cervia och Milano Marittima. Vackert så det förslår och jag började springa precis innan skymningen. I vackert väder. I skugga av pinjeträd. Med en härlig bris från Adriatiska havet. Med publik och medtävlande av bästa sorten.

Löpningen på en Ironman liknar inget jag gjort tidigare. Det är ett slagfält. Och det finns så många hjältar där. Som presterar sitt bästa, eller till och med lite mer än sitt bästa. Som sliter, lider och kämpar. För ett enda mål. Att bli en IRONMAN.

Jag hade misslyckats med mitt 3-minutersupplägg och jag hade 3 varvs löpning kvar. Ännu en dipp var ett faktum. Hur i brinnande h*lvete ska jag springa 30 km till (drygt) när jag håller på att krevera av smärta efter en minuts löpning.

Jag insåg att vad jag behövde för att klara det mentalt var att göra lidandet kortare för att orka stålsätta mig. Jag sprang 100 meter, eller 150 meter. Till en fast punkt jag hade valt ut. En skylt, trottoarkant eller ett träd som lutade konstigt. På vägen passerade jag min familj flera gånger och energin man får av kända ansikten är långt från oviktig. Ja, och farsans budskap om att Malmö slog Brynäs med 5-1 gjorde inget tyngre i alla fall.

När jag vände ut på tredje varvet, med drygt 20 km kvar att springa, hade jag kommit in i min metod. Att hanka mig fram från punkt till punkt. Problemet nu var att det gjorde lika ont att gå som att springa. Fotsulorna var minst lika ömma som låren och ingenting kom gratis.

Genom de stationer som fanns på vägen gick jag. Jag åt banan, äpple och drack den utspädda Coca colan och Red Bull som erbjöds. Jag tog svampar med kallt vatten och klämde ut det över de ömmande låren vilket gav 10 sekunders paus från lidandet. Och där och då inser man varför det är dyrt att anmäla sig till ett Ironman-event. Det kostar drygt 5000 kronor. Men för det får man ett arrangemang som är lika bra för mig som för eliten. jag får 185 kilometer cykelbana utan en enda bil, längs med dammar med flamingoflockar och upp för en klassisk italiensk stigning upp till en riktig bergsby. Jag får en löpbana med 4 hjälpstationer, med fler volontärer än jag kan räkna till och...

När jag vände ut på sista varvet var mitt ursprungliga mantra bortglömt. En del av mig tyckte att jag var en hjälte och resten tyckte att jag var på väg att bli det. Om bara pannbenet fick jobba ifred.

Så mantrat blev istället;

Och jag tuggade och tuggade. Pannbenet utsattes för oproportionerliga mängder av påverkan. Men bryta var aldrig ett alternativ. Inte ens nära.

När jag var på sista varvet kunde jag se att det där med att gå i mål mellan 12 och 14 timmar som var mitt optimala mål skulle bli näst intill omöjligt. Men också att jag skulle klarar de 16 timmar som innebär att målet stängs, om jag så krälade resterande väg. Om jag så bröt benet. 

Sen dog klockan. Batteriet hade sämre pannben än mig.

När jag kom till skylten där det stod ”40,4 km” ändrades alla känslor.

Det var någon form av lättnad. Och jag fylldes av energin man får när man inser att målet man satt upp är inom räckhåll. Jag kunde springa. Jag hade sprungit om många som gick på sista varvet. Som, när vi peppat varandra, förklarat att de var förbi punkten att KUNNA springa. Jag kunde, bara för att jag är så in i helvete envis. Just där och då var jag obeskrivligt stolt över den egenskapen. Just där och då var det en ynnest att vara en tjurskallig gubbe.

Så när jag sprang in mot mål, den Eriksgata det är med målgång på Ironman, med läktare på båda sidor om, med musik och publikens jubel var jag bara glad. Jävligt glad. Inget av det där med känslor som leder till att jag skulle lipa mig i mål fanns det plats för. Trött, nöjd, stolt och glad fick räcka. Armarna rakt upp mot nattsvarta skyn och i mål... Obeskrivligt trött. Så trött att jag mest var tom. Men... en IRONMAN!

De där känslorna av ”larger than life”-magnitud har inte kommit över mig. Inte nu heller. På ett lugnt och balanserat sätt inser jag att det jag gjort är stort. För mig själv. För andra som gratulerat och påtalat att det var en stor insats.

Jag är nöjd, även om det tog lite längre tid än jag hade hoppats på. Jag inser att jag gjort allt jag kan, och att det där med att ”gräva djupt” var en piss i Nilen i jämförelse.

Jag kommer alltid att referera till detta som när jag gjorde något som var utöver det vanliga. När jag faktiskt gjorde mer än mitt bästa. Mest för att mitt bästa var slut efter cyklingen, eller i värsta fall efter ett halvt 10 kilometersvarv av löpning.

Jag vill rikta ett tack till alla som följt och peppat. Över tid eller precis i anslutning.

Ett särskilt stort tack till min dotter Svea, som alltid ger mig energi, hennes mamma och min sambo Johanna, som står ut med mig och mina idéer (av varierande kvalitet) och mina föräldrar som inte bara gett mig förutsättningar (som kanske ibland är till hjälp och ibland inte) och som bevisligen utrustat mig med pannbenet Allan. Samtliga dessa fyra ska också ha tack för allt under dagarna upp till, själva dagen och dagarna efter. Bättre resesällskap finns inte!

Nu smälter jag mina intryck. En upplevelse för livet! Vad som händer i framtiden får vi se. Jag ser inte mig själv springa på ett tag, om jag säger så...

Men jag vill avsluta om du som läser detta har en enda cell i kroppen som känner för att prova dina Ironman-vingar finns det egentligen bara en sak att säga; Varför inte? Kör... Bara kör!

//
Joakim

Racereport, Ironman 70.3 Elsinore (eller hur man absolut inte persar på en halv ironman)

Sedan länge bestämde jag med bekanta att 2017 var året för Ironman.

Att jag blev ensam kvar (de andra har sina rutiga och randiga skäl till att det inte blev som tänkt från början) var inget som oroade mig så planeringen har lagts för att dundra runt banan i Italien och Cervia i slutet på september.

Som en del i detta anmälde jag mig till en halv Ironman i Helsingör, vid tillfället inte känt att det var EM på distansen (1900 m simning, 90 km cykling och 21 km löpning). Inte för att jag såg något av de nykrönta europeiska mästarna annat än resultatlistan. Vann, gjorde Raelert på 3 timmar och 42 minuter... Smaka på den tiden. Det är inget annat än sjukt!

Nåväl... För mig var det inte premiär på distansen, men väl på ett evenemang anordnat av Ironman-organisationen.

För den oinvigde kan sägas att det är en global cirkus, med sitt ursprung på Hawaii och kända för en hög kvalitet, förvisso med ett högt pris. Jag vill minnas att det kostade 2500 danska daler att få plåga sig själv denna gång.

För mig skiljer sig arrangemanget från andra triathlon på det viset att växlingen inte sker vid en anvisad plats där cykeln hänger och man sedan arrangerar sina övriga prylar. På ironmanevenemang packar man två påsar, en för den växling man gör mellan simning och cykling och en för den växling man gör från cykling till löpning. Det man tar av sig lägger man i den tömda påsen och lämnar in den till arrangören. Då man kommer upp från simningen får man byta om och sedan springa och hämta sin cykel. När man kommer tillbaka står det personal och tar emot cykeln.

Lite ovant, lyxigt och såklart lite oklart när det är nytt.

Allt ska in i växlingsområdet senast kvällen innan start dessutom.

Så det var snällt att tura över till Hamlets gamla stad och pilla med det där på lördagen.

I det hade jag även bestämt träff med Thomas, som jag köpt nya fina hjul av. Då det hade strulat lite med logistiken och skickandet av dem (är någon förvånad? Finns det någon logistikfirma som klarar av att hålla vad de lovar?) hade de inte kommit till mig väl innan tävlingen som det var tänkt. Så nu tänkte jag fint ta emot dem, kränga på däcken och hänga upp cykeln "race-ready".

Jag slängde på de vanliga "träningshjulen" och rullade på färjan... Skillnaden på hjulen är att de nya har en 90 mm hög flög som gör både dem och cykeln mer aerodynamisk. När det väl går fort vinner man en eller ett par kilometer i timmen, utan att behöva ta i för den sakens skull. Det låter löjligt, jag vet, men på 90 km cykling ger det ett par minuters vinst. Gratis, så att säga. Vad gäller energi alltså, inte slantar. För man får se sig själv skiljas från många sådana.

På färjan fick jag genast kontakt med en annan triathlet. Cykel och omfattande väska avslöjade både Niclas, som han heter, och mig. Vi bondade såklart på överfarten, för så är stämningen nästan alltid på triathlontävlingar. Sjukt vänlig och gött att få prata med någon som är lika "sjuk". Det är väl ingen överdrift att säga att utlägg om det är 23 eller 25 mm breda fälgar som är "the shit" är frågor som möts med förakt från de jag delar hushåll med. Jodå, till och med av treåriga dottern! Hon suckar till och med!

Niclas var mer erfaren på de längre distanserna än vad jag är och kunde guida mig lite vad gällde arrangemanget med påsarna och så...

In till registreringen, hämta ut startkuvert med mera.

Och så var det då att få tag i Thomas som skulle leverera mina hjul. Det gick ändå rätt bra. Så jag "fick" dem.

Min erfarenhet från tidigare triathlontävlingar är att det sista jag behövde, i form av fälgband, slang och ventilförlängare är sådant som de som har försäljning på området har med sig och tjänar pengar på.

Men se, danskarna hade inte den entreprenadandan och jag stod med hjul, som tejpats med eltejp som fälgband, och däck, men utan slang. Och slangen de sålde hade alltså ventiler som var för korta för att passa hjulen. Typ fiasko! Men så var det där med att ge upp. Så incheckning avslutades och tanken var att ha med kompletta hjul på morgonen.

Det gick smärtfritt i övrigt, även om det tog lite längre tid än väntat. Det blir lätt så med 2499 andra triathleter.

Väl över på svenska sidan åkte jag till en välsorterad sportbutik och fick tag i det jag behövde för att färdigställa hjulen.

Hemma fick jag ihop det och tänkte till och med till och fyllde slangarna med lite "stans" (en vätska som är som flytande gummi och tätar små skador på slangen) eftersom det ryktades om mycket flintasten i trakterna där cykelbanan är lagd...

Så var det bara att sova!

Vaknar på morgonen. Allt är packat och förberett. Utom hjulen. Tydligen. För när jag kommer ner står framhjulet på sock. Jag har lyckats få slangen i kläm mellan fälgen och däcket. Snabbt som fan byta slang... Klart, fixar så att jag kan få med mig en extra slang om olyckan är framme. Ska bara ta det sista när jag hör "ppppfffssshhh" från hallen. Det var det sista ljudet jag behövde.

Det skulle inte bli några snabba hjul. Slut så. Bara att gå vidare.

Iväg istället för att ta mig över.

Och på båten mötte jag minsann Niclas igen. Vi var knappast de enda triathleterna på båten.

Förberedelserna gick som de skulle i övrigt. Utan att behöva fixa med hjulen hade jag gott om tid.

Toalettbesök, vilket är ett måste även om det inte just NÖDvändigt!

På med våtdräkten. Sådär coolt till hälften på, för annars var det minsann för varmt. Morgonen visade på att det skulle bli en väldigt fin dag, vädermässigt.

Med kortare tid kvar tills simstarten drar jag på dräkten fullt ut, och ska dra upp dragkedjan...

PANG! Där small den. Det finns ingen räddning. Släden är loss från ena sidan. Dräkten är lite sliten, den har levt ett hårt liv, och jag hade tänkt byta den senare i sommar. Man jag hade INTE väntat mig att den skulle svika mig nu!!!

Så blev då goda råd dyra. 16 grader i vattnet och 1900 meter som tar minst 30-35 minuter. Med fungerande dräkt och en bra dag, så MINST 35 minuter då! Det är inget som man klarar utan att viss hjälp med temperaturen.

Får tag i en funktionär och försöker blanda svenska, danska och landar till slut i engelska. Hör mig själv säga "I need whatever that can hold it together, safetypin or silvertejp, vad fan som helst!"

Vi kom gemensamt fram till att "Athletes garden" som växlingsområdet kallas var det ställe där det kanske fanns något.

Ett par hundra meter dit och ja, tiden för att vara där ute. När jag kommer dit är det just silvertejp som är det enda som bjuds. Så vi drar ett varv runt bröstet, sedan, med språng, tillbaka till simstarten och ställa sig i kö för att hoppa i plurret.

Direkt känner jag att det är KALLT. Och att dräkten fylls med det kalla vattnet. När jag börjar simma känner jag att dräkten liksom sväller på ryggen och bromsar upp mitt fina glid i vattnet. Ärmarna på dräkten fylls också med vatten, så när jag vänder runt första bojen efter typ 75 meter inser jag att detta kommer bli simning med lite äventyrligt stuk.

Jag får kämpa och hamnar fel i förhållande till mina medtävlande hela tiden. Det flyter inte på, det funkar liksom inte. Jag försöker navigera så snävt jag kan, men det blir stökigt så jag väljer till slut lite av ett yttervarv. Väl upp har det tagit 42 minuter. Och jag har simmat 2325 meter.

På vägen upp ur vattnet och bort mot växlingsområdet tänker jag att en bra dag på cykeln löser det där.

Ut på cykeln känns det bra. Växlingen går inte att klaga på och det rullar på liksom.

Cyklingen är i stort sett upplagd som två slingor. Den första på 65 km, iväg norrut längs med kustvägar, genom bokskog och ut på öppna fält. Det är vackert... men nu är det tävling ju!

På väg ut möter vi täten. Spenderar en stund då med att leta efter Patrik Nilsson, som kör en BMC som man ska. Men han har bevisligen inte sin bästa dag (det visar sig vara en punktering som stoppar flytet för honom). Men DRA ÅT H-VETE vad de kommer fort!

Cyklingen utvecklar sig till att bli sådär som det är hemma, på andra sidan sundet, ibland. Det blåser aldrig riktigt med liksom. Får i efterhand bekräftat av en medtävlande i kön till utcheckning att det inte bara var jag som kände så.

Skit samma, komma med ursäkter är för den som inte ens vill göra en ironman, så jag trampar på.

När vägen så svänger tillbaka in mot Helsingör, där jag mötte täten, bestämmer jag mig för att det är nu det ska tas igen. Det flyter inte sådär lätt som jag hade hoppats, men jag anstränger mig. Håller 37, 38 km/t men får liksom verkligen jobba för det. Ursäkter... hur var det nu med sådana?

När vi rundar i Helsingör är det mycket publik och däribland mina sambo, dotter och föräldrar.

Den 25 km långa rundan som ska avsluta cyklingen börjar uppför. Sedan uppför och sedan i motvind. Vid 75-80 km inser jag att jag nog gått på lite väl bra på den där go´a sträckan.

Men tankarna bryts av att banan bjuder tillbaka lite höjdmeter, och det går utför. In mot växling då...

Växlar. Börjar springa.

Det är samma som ofta när det är varvbana på löpningen. Direkt kommer det snabbare löpare som har kommit längre. En snabb koll på klockan skvallrar om ett tempo som är lite för bra. Bestämmer mig för att kolla klockan och välja ett tempo som jag ska orka. 5.40 / km...

Men efter en kilometer, som gått lite fortare känns det sjukt dåligt. Krampkänningar. Överallt i allt nedanför midjan. Samtidigt.

Kommer till energidepå och drar i mig rejält med vätska. Känns som att magen är en vattenballong. 500 meter till och krampkänningarna är kvar. Går 100 meter för att se om det släpper. Ibland hjälper det att hämta hem lite för att komma in i löpningen. Det har fungerat förr. Men inte nu. Direkt när jag börjar springa är det som om benen ska gå av. Det gör så jäkla ont. Jag är inte trött, rent yrkesmässigt, pulsen är under kontroll. Men benen bär inte.

Får tankar om att bryta. Rättar mig själv i en inre dialog. 

Tänker att jag ska säga till mina tillresta peppare att de kan ta båten hem för detta kommer ta HELA dagen.

Jag hinner inte ens njuta av en ljuvlig löpbana, som svänger genom småbåtshamnen i Helsingör, sedan runt Kronborgs slott, för att avsluta med en runda upp i stadskärnan.

Jag hankar mig fram och det påminner mer om den klassiska kämpa-andan i Mattias Fredrikssons "kliv kliv överlev" från Tour de Ski.

På första varvet missar jag mina peppare.

Men på andra varvet får jag stanna och njuta av hejarop från dem alla, och det hjälper såklart. Men benen bär ICKE!

Jag vet inte om det är cyklingen jag försökt lite för mycket på, eller om det straffat sig med den extra energin på simningen. Eller om jag bara är dålig. Eller har en dålig dag. Och det spelar ingen roll. Inte nu, och definitivt inte där och då. Jag ska jävlar inte bryta i alla fall.

Och det gjorde jag inte. Men jag tog tid på mig. Nästan en timme mer än jag hade tänkt.

Betydligt längre i alla delar än på förra årets insats på samma distans på Tjörn. Som var betydligt jäkligare i alla delar! Jag pratar ogärna om tiderna, men det är synd att kalla det för löpning när 21 km tar 2 timmar och 30 minuter att avverka!

Så nog fasen är det ett fiasko. Men vad är väl en bal på slottet?

Inte för att jag vet, jag var nämligen fullt sysselsatt med att försöka springa runt slottet.

Jo, förresten. Förutom det skrala utbudet av slang från den danska triathlonbutiken som hade försäljningen på området var det ett grymt arrangemang. Jag missade att mitt namn ropades upp vid målgång, för publiken jubel överröstade det. Det kommer jag inte glömma. Även om jag knappt var värd det kände jag mig som en kung. Och med det får det vara nog med de rojalistiska liknelserna.

Nu gör jag som min kropp gjort sedan igår eftermiddag och meddelar GAME OVER!

Fötterna i högläge. Vi ses i Cervia, då blir det dubbelt så jävligt... Jag längtar redan!

//

Joakim

Förbannade förkylning!

Ja, men det var väl oundvikligt?
Att en förkylning skulle leta sig in i kroppen på mig...

Jag har klarat hela vintern, med stöd av en jäkla massa frukt och grönt om jag själv får lov att göra en analys. Och detta trots att jag ju utsätts för en härlig cocktail via dottern, som ju är i förskoleålder och dessutom har jag ju ett jobb där jag ju ständigt träffar en massa folk.

Men nu var det liksom klippt. Jag har gått och varit lite nöjd med att alla i hemmet varit förkylda men jag har lyckats stå emot. Men nu får jag igen den där belåtenheten.
Ja, det var en lite stressig period på jobbet, och jag skötte kosten lite sämre och vad det nu mer kan vara... Men timingen är usel. För imorgon skulle jag springa Stävie Trail. Ett lopp jag sett fram emot att få deltaga i de senaste åren. När det inte passat, när det varit Vasalopp i vägen och allt vad det nu varit.

Nu passade det ändå rätt så bra, hur bra ett lopp nu kan passa i början på mars. Det är inte så att formen är något att hurra för. Det skulle absolut inte handlat om något personbästa, men bara att få deltaga! Suck!
Än så länge hoppas jag fortfarande på ett mirakel och om viljan kan avgöra kommer jag att vakna frisk imorgon bitti.
Det som faktiskt pekar på det är att jag känner mig bättre idag än igår! Ja, men ni hänger med. Kanske. Om det är lite hälsomässig medvind, om natten fylls av supersömn typ...
Jag håller tummarna, kan ni snälla hjälpa mig och göra det samma?

I övrigt spenderar jag tiden mellan bruket av näsdukar med att läsa tidningar.

Jag tycker att det svenska cykelmagasinet Bicycling fått ett uppsving med det nya formatet och det senaste numret är inget undantag. Bra artiklar, intressanta tester läsvärda krönikor. Tack för det!
Och när jag bläddrar i den sörjer jag verkligen att jag inte är i Göteborg, och på cykelmässan där. Cyklar är verkligen lätta att tycka om och "nörda" ner sig i!

En annan tidning som är lite av en pågående "on-off-relation" för mig är Runner´s world. Jag är inte så mycket löpare att jag kan "nörda" lika mycket som med cyklarna. Och när kvaliteten sjunker, om än så lite så det nästan inte är mätbart, så tappar jag gnistan och orkar inte ta mig an det som inte stimulerar alla mina synapser.
I veckan hörde jag nyheten att Anders Szalkai tar över som chefredaktör och det gjorde mig glad. En grymt bra löparambassadör. Jag ser fram emot att se hans påverkan på ett potentiellt briljant magasin!

Jag köpte alltså lösnumret, som fanns i butik nu. Och det var ett bra nummer. Det är en sak som stör mig rätt mycket dock... Jag fullständigt hatar rubriken; "Är du normal?"
Bakom sig döljer en undersökning bland läsarna internationellt som i sig är riktigt intressant, roande och kanske med en eller ett par bra saker att lära sig. Men den handlar egentligen inte om vad som är "normalt". För det blir väl aldrig så tydligt hur stora skillnader det är på oss alla. Och just när det gäller löpning välkomnar jag skillnaderna och tycker att det är skönt med en idrott och motionsform som löpning, som tillåter så enormt stor skillnad, utövare emellan!
Och rubriksättning är inte en konstform som tillåter humor, om det nu var det man siktade på. Folk vill inte ha pekpinnar i magasin. Det är feelgood i pappersform och det är redan uppenbart för mig (och många andra) att det finns många, kanske en majoritet, löpare som är snabbare och bättre än vad jag är. Det är inte mer av den varan vi behöver. Kolla på hur Petra Månström och Miranda Kvist jobbar med att inkludera folk istället. Lyssna för övrigt gärna på avsnittet i maratonpodden med de två nämnda så förstår ni PRECIS vad jag menar.

Nähä, nu kallar näsdukarna igen. Håll tummarna så de vitnar för en fläckfri hälsa imorgon, snälla!

//
Joakim

Nu får det väl ändå vara nog?

Igår var det minsann löpning på agendan i de nationella nyheterna på "primetime" i svensk statlig television.
Det handlade till och med om andra löpare än de som deltar i friidrotts-VM, OS eller något annat elitistiskt och landade därför på motionärer, hör och häpna!

Men anledningen var dessvärre långt från positiv.
Kort sammanfattat är det många kvinnor runt om i landet som väljer att inte löpträna tillföljd av att de antingen redan utsatts för, eller fruktar att utsättas för ofredanden och andra, värre brottsliga gärningar.
Jag tror alla minns det fruktansvärda dådet i Upplands Väsby för inte så länge sedan, och med den skuggan är det ju svårt att säga att det inte finns fog för oro.

Tidningen Runner´s World hade gjort en enkätundersökning bland kvinnliga löpare och där visade det sig att oron var ganska stor, och att den oron till stor del dessutom baserade sig på faktisk erfarenhet. Alltså av snittet att de kvinnorna som var mer i undersökningen hade utsatts för ofredanden med mera.

Jag skrev ett kort inlägg på Facebook, men känner att jag grubblat vidare och jag behöver uttrycka mig lite till.
Vi börjar från början!

Ni män som inte kan se en kvinna i tights utan att ropa något mindre genomtänkt om innehållet i tightsen eller något annat i övrigt; VÄX UPP!
Om ni är ensamma och söker kontakt rekommenderar jag andra forum och metoder. Jag vet inte riktigt, men jag har hört och sett att det finns löpmingel för singlar, prova där istället. Undersökningen som Runner´s World gjorde visar tydligt att ni är helt fel ute då kommentarerna i löpspåret bara ansågs störiga!
För övrigt är det ni gör brottsligt och kan resultera i straff.
Tänk även in er i situationen att NI får feedback på er löpning och kropp. Och tänk då i så fall också att den är ovälkommen och missriktad. Bara för att avsändaren anser att det är en komplimang är det inte säkert att det är mottagarens intryck!

Till alla oss andra män; KOM IGEN NU! Någon gång måste vi ju säga stopp i avseende vilken skit vissa får lov att dra över det manliga släktet. Allvarligt talat är detta ett lågvattenmärke som får mig att bli rejält upprörd. Därför tänker inte jag acceptera något liknande i min omgivning. Jag tänker säga ifrån. Så får det bli offerkoftor, protester och allt vad det vill. Jag, som man, är trött på att skämmas för att vara man, med dessa primatbeteenden som grund.
Det här slutar här och nu, om vi andra män bestämmer oss för att låta löparspåren, gymmen och parkerna vara en plats för gentlemen, om än i opassande kläder (tighta löparkläder på män får ju inte min humla att flyga precis).
Precis som i så många andra situationer lär vi som inte beter oss illa ändå få ta skiten för de som gör det, och se, det är jag inte intresserad av.
Låt oss göra något åt det killar!

Polisen... jag blir så infernaliskt trött när jag ser inslaget i Rapport och en polis med ansvar för volontärer uttalar sig om att man, i värsta fall, om det verkligen är nödvändigt och om man nu ska tjata i massmedia, kan tänka sig att avdela lite volontärer till områden frekventerade av löpande kvinnor.
I VÄRSTA FALL? VOLONTÄRER?
Polisen har massor av resurser som passar utmärkt att använda till att skapa trygghet bland vuxna människor som vistas utomhus efter mörkrets inbrott. I synnerhet om det rör sig om en grupp som med allt fog i världen är oroliga för brottsliga angrepp.
Se, jag har ju varit polis, och jag vet precis var man skulle kunna vara effektivare, bättre och få ut mer ur det man har. Och trygghetsskapande är poppis i agendan.
Här har polisen ett utmärkt tillfälle att visa en del av allmänheten vilken fantastisk resurs man är, hur bra man kan göra ett jobb och till vilken hjälp man kan vara.
Se till att ge hundförare angivna platser att ta en liten promenad med hunden. Rytterierna runt om i Sverige ska också ut och röra på sig. Cyklande poliser är ett ökande inslag, och om inte så finns det motoriserade cyklar som kan ta sig snabbt fram en runda där så uppskattas.
Eller varför inte visa upp det faktum att man är en arbetsplats med många duktiga kvinnor, som dessutom lever (inte bara lär) ett liv präglat av friskvård, och se till att det oroliga motionärerna får sällskap av trygga kvinnliga poliser på en löprunda. På arbetstid såklart. Vilken jäkla PR-grej!

Och slutligen tjejer då... Alltså ni som var med i undersökningen och ni som springer i övrigt. Ut och kör!
Räkna med mig och några av de andra manliga löparna. Att vi är på samma ställe, att vi kommer stå upp för er. Ni ska inte behöva stå ut med grobianerna, och deras skit. Vi skrämmer bort dem tillsammans. Vi tar tillbaka världen, och ser till att det är fritt för löpning dit fötterna bär oss.
Räcker inte det så är en nyckelknippa i handen, och en rejäl pungspark är också bra att ha med sig. Det finns självförsvarskurser att gå, och varför inte, om det skapar någon form av ro eller trygghet.

Så löpare, allihop tillsammans, ja och förresten även hundrastare, vandrare, promenaddiggare, flanörer, fågelskådare och vad ni nu än må vara... Låt oss ta tillbaka hedersamt beteende.
Och känner ni som jag att ni ibland har lite för mycket pepp i kroppen och vill dela med er. Håll er till ett "bra jobbat", ett leende eller en tumme upp. För ärlig, juste pepp är fortfarande omtyckt!

//
Jocke

Tung, trög och långsam...

Idag var min träning då verkligen inget att skryta om.
Förutom att den blev av då. Det var det enda som var att glädjas åt.

Planen var att köra ett intervallpass på löpbandet, och i det var jag och vädergudarna helt uppenbart överens.
För snålblåst, -1 °C och en snöflinga eller tre är typiskt väder för att träna inomhus.

Väl uppe på löpbandet kände jag hur jag inte alls hade någon dagsform att lita på. Jag slutförde med kass tempo, och en uuuuuusel känsla.
Jag har tydligen vant mig vid att träna innan "kvällsmaten", och idag blev det träning efter sagda måltid för att få ihop det sociala pusslet, och inte minst för att undvika nyårslöftesrusningen på gymmet.

Förr i tiden var jag en sådan där dryg en, som kunde träna när som, som inte märkte skillnad på tid på dygnet, kosthållning eller vad det nu kan tänkas vara som påverkar. Detta var på den tiden när jag var ledig vissa vardagar, alltså HELA dagen, inte alltid sov på natten, men desto mer vissa dagar.
På den tiden flöt allt ihop, och ingen tid var dålig. Och ingen var kanske riktigt bra heller.

Numera är jag ju dagtidare. En sådan som går upp samma tid varje dag, sover på nätterna och har rutiner för mat, tider för det och allt vad det nu innebär.
Jag mår bättre. Jag är piggare på det hela taget och så länge jag väljer att träna med struktur justerad för detta så fungerar även det bättre.
Men det var i ärlighetens namn inget jag märkte av under tiden som skiftarbetare, utan mer nu efter.

Hur har ni det? Hur jobbar ni, och hur påverkar det er träning?

Idag läste jag ett blogginlägg som väckte lite funderingar och tankar. Ni hittar inlägget här. Och det kan vara värt att läsa innan ni läser vidare!

Jag har ju tidigare hyllat Petra Månström, även kallad Maratonpetra, och då främst hennes podar.
Idag handlade hennes blogg om hur hon hanterar förfrågningar från företag som vill samarbeta med, i ärlighetens namn, rätt kassa, förutsättningar. Och om hur dessa företag, efter att Petra tackat nej, jobbar vidare med andra influencers, ofta kanske med lägre krav än Petra.

För det första vill jag än en gång lyfta fram Petra. Hon är proffsig och grym i sitt sätt att inspirera och influera. Hon är verkligen lyckad och gör det hon gör fantastiskt bra. Hade jag haft en firma som vill bryta igenom till löpare och träningsintresserade är Petra den man ska prata med.
Hon får erbjudande från varumärken och företag som inte riktigt har budgeten att jobba med henne, eller någon annan som är lika bra.
Erbjudandena är ointressant för Petra.
Ungefär som att Zlatan inte kommer spela fotboll i div 3, Skåne.

Petra har sedan gjort iakttagelsen att de varumärken hon refuserat ofta dyker upp hos det hon kallar för "hobbyinfluencers".
Och här är det enda jag har något emot hela inlägget.
Hobbyinfluencers låter lite nedlåtande liksom.
Det är inte hobbyinfluencernas låga kvalitet det handlar om. Det är snarare Petras höga kvalitet. För Petra är proffs och skall ta betalt därefter.
Men det finns många som bloggar lite sidanom sitt ordinarie yrke, eller som på sin (dyra) fritid är framstående på något annat sätt som inspirerar andra. Fint med det. Det är värt att beundra!
De är inte bra nog att ta betalt, kanske. Och behöver väl inte det heller riktigt, men de är glada för chansen att minska sina utgifter. För oftast är "dealen" att få prylarna gratis eller billigt. Mot att de sedan representerar. Vitt, brett och exklusivt!

Jag har viss erfarenhet i frågan...
Jag har själv varit där och pillat. Med "sponsring".
Men... jag har lärt mig. De där avtalen har, såhär i backspegeln, sällan givit mig särskilt mycket, men det har tagit en hel del energi och tid.
I den andra partens ögon är det ett jobb som tar 20 minuter på sin höjd, enligt kommunikationen med Petra, och det visar att de inte riktigt förstår.
Det tar mer än 20 minuter för hobbyinfluencers också. Och det upptar tid och tanke i allt man gör med sin verksamhet.
Jag, personligen kommer inte jobba med några avtal på det viset framöver.
Som det är idag framhäver jag ibland saker, eller verksamheter här i bloggen, på Instagram eller Facebook. Och du som läser här kan vara trygg i att det handlar om något jag gillar så mycket att jag VILL framhäva dem. Även om det kostar mig lika mycket som alla andra betalar. Jag har ingen nytta i det, och inget avtal som tvingar mig.
Den dag det ändras lovar jag att vara öppen och transparent i detta!
Och ändrar jag det vill jag har förutsättningar att vara lika proffsig som Petra.

Ni som läser, som själv skriver eller alstrar av er i sociala medier... Vad tycker ni? Hur jobbar ni? Vad tycker ni om Petras inlägg, och tankar?

Nu tar jag och avslutar den här dagen på soffan, tycker lite synd om mig för att jag var en usel löpare idag, (och hoppa spå bättre dagar, man är ju optimist) men är lite nöjd med att jag blir klokare efter allt jag hittar på. För- och nack-delar typ.

Go´ kväll!

//
Jocke

Badhus eller simhall?

Det går bra nu... Jag har flyt i min träning, det är roligt och jag mår bra. Det är såklart skönt att skriva så och det är nödvändigt för att jag ska kunna nå mina mål. Ironman är en oförlåtande form av triathlon där prestationen i sig givetvis är tung, men möjligheten att ens klara det med en grym prestation bestäms av att kunna hålla en konsekvent hög träningsnivå över tid. Ursäkter och problem är alltså något man ICKE håller på med!
Så håll tummarna för att det fortsätter såhär, alltså! Jag behöver det!

I dagarna kunde man läsa på Twitter hur Lisa Nordén, världsberömd triathlet ondgjorde sig över hur det var med tillgång till banor att simma på i våra kommunala simhallar.

Urklipp från Lisa Nordéns twitter-flöde...

Jag tror att många som tränar genom att simma känner igen sig i företeelsen och känslorna.
Jag har själv, för inte så länge sedan, varit lidande för samma grej. Och det här med att erbjuda tjänster och produkter men att styras av politiker är ingen enkel affär.

På mitt lokala bad, som så många andra anläggningar, drivs av Medley var det så illa att bassängen i sig var i så dåligt skick att de var tvungna att stänga, för att renovera. I kommunen fanns redan högtflygande planer på ett BADHUS, så man tyckte att det nog skulle gå att avvakta det där, det fanns ju trots allt två 25-meters bassänger inom en radie på 25 km, från den stängda simhallen.
Att utgå från att politiker förstår saker har jag slutat med. Det är bekvämare att utgå från motsatsen. Det svider mindre, liksom.

Resultatet i mitt fall blev att det fanns två simhallar i två olika grannkommuner. Den ena hade inte en enda minut med motionsbanor öppna för besökare som inte deltog i klubbarnas träning.
Så därför återstod ett bad, för två kommuner. Två banor gick direkt bort till simklubbar och simskolor, inget att säga om det. Kvar fanns bara två banor, och det drogs inga linor där, så motionssimmare och badare fick samsas om denna yta. Uselt för alla inblandade tyvärr.

Nu blev det ett jäkla ståhej och när politiker väl förstår vad folk vill så brukar de ju vända kappan efter vinden. Och nu blåste det...
Så badet fick renoveras och det blev helt OK, nej, jag ska inte vara så kritisk, det blev bra.

Idag drog jag med hela familjen dit och kunde, redan på parkeringen se att det var gott om folk. Väl inne kunde vi väl säga att vi hade rätt. Det såg ut som fiskstim i både barnbassäng och den delen av den större bassängen som var avsatt för bad.
Och tre hela banor för SIMNING!!!
Det kan ingen klaga på.
Så, Medley Vikenbadet, tack för att ni är tillbaka!!! Här finns alltid plats.
Jag önskar att fler som simmar mer aktivt kommer hit, för här är ni välkomna.

Med en högre koncentration skulle vi kanske kunna påverka med den sista pusselbiten, att någon bana avsätts för folk som vill simma lite fortare.
För nu är det så att begreppet motion bevisligen är ganska brett. Det är dessvärre inte ovanligt att hitta  en bröstsimmare flytande i varje bana. Jag är ledsen om jag låter snobbig eller elitistisk nu, men så fort man simmar fortare än strömmen är man liksom ett störande moment. Jag skvätter och har mig och tycker mig få onda blickar från de som mer eller mindre är på plats för en stunds avkoppling. Kalla det för motion, det också då, men då är jag vänlig.

Vi skulle behöva dela upp banorna! Jag känner att jag stör folk, men om jag får vara lite självisk så störs jag enormt av de andra. Sällan är förståelsen för mina önskningar och behov större än minimala och, som idag, när det fanns tre generösa banor var det en "simmare" på varje. Ingen är beredd att flytta sig. Nej, en av dem, som gick upp för att fika, eller gud-vet-vad, kom tillbaka till samma bana, som jag bytt till för att den var ledig, trots att det vid det tillfället fanns ännu en helt ledig bana!

Vi måste börja förstå varandra! Jag bytte igen, jag orkar inte de sura blickarna!

Jag passar på att förklara:
Om man är två simmare som håller någorlunda jämnt tempo går det utmärkt att dela bana. Det spelar ingen roll om man är snabb eller mindre snabb.
Likaså blir formen för simningen också mer lika varandra om man håller ungefär samma intensitet. Jag simmar tillexempel nästan alltid någon form av intervaller, det gör sällan bröstsimmare med avkoppling som agenda!
Alltså blir det bättre om man påbjuder kulturen att delas in i banor efter tempo.
Och då blir alla glada, och kanske kan även simningen blomstra. För som träningsform är simning grymt och förtjänar så mycket mer uppmärksamhet och kanske till och med en "hype".

För, det är billigt. Allt du behöver är brallor och brillor, och det är minsann inga stora pengar. Dessutom är inträdet på det lokala badet överkomligt. Jag betalar inte mer än 400 spänn för ett tiokort på Medley. Jämför det med vilken annan form av friskvård ni vill!
Dessutom är simning snällt och elakt samtidigt.
Du kan simma dig fullständigt, vansinnigt, osannolikt slut, utan någon risk för skador, annat än kallsupar! Och för det behöver du inte ens kunna crawla, även om det underlättar. Och det är inte svårt om man vill crawla heller.
Skit bara i alla stiltips och börja försöka. Teknik ger sig själv. Gör man fel kommer man inte framåt, och gör man rätt belönas man fort med att det händer något. Tar simningsgiftet tag i en är det bara att anmäla sig till en kurs för vuxna, som ofta hålls i de där simhallarna och vips är man redo för mer avancerade övningar och äventyr!

Så på positivt ton avslutar vi gnället och uppmanar alla att besöka sin lokal SIMHALL, och simma där! För ju fler vi är som gör det, desto bättre kommer simhallarna att bli!

Ajöss!

//
Joakim

Det blir alltid som man tänkt sig!

Jag börjar med att meddela att, ja, jag vet att jag stulit rubriken från Olof Röhlander, men den är så bra, så jag skäms inte!

Så här i tider av högtider och helgdagar är det givetvis så att det är tid med familj och släkt som står på agendan. Inte ovanligt är att dessa är lite utspridda och att det inte alltid är så att man kan utgå hemifrån alla dagar så att säga.

Enkelt, och kort, så spenderas helgen i Karlskrona hos svärföräldrarna för min del.

Det brukar, träningsmässigt inte innebära så stora inskränkningar då svärfar är en villig löpare. Men... Vädret bjöd denna gång på en viss utmaning! -17 första dagen, och ymnigt snöfall nästa.
Jaha! Och mitt träningskort hos Nordic Wellnes är helt meningslöst i de här trakterna då det inte finns något gym där detta är giltigt.

Men, det kan inte stoppa mig! Att låta bli, ge upp och skita i det blir det ingen Ironman av!

Så till Friskis & Svettis gym i Karl XIs gamla stad bar det.
Ett fräscht och trevligt gym, måste jag säga.
Helt OK löpband, och så satt det där, intervallpass avklarat. Vill man så går det liksom.

Det slog mig när jag stod där på löpbandet och blickade ut att det var osedvanligt mycket folk på gymet. Aha, nyårslöftestider!
Eftersom det var redan under uppvärmningen jag gjorde mina iakttagelser och reflektioner hade jag tankekraft att fundera lite... Senare är hjärna mer upptagen med att få ena foten att hamna framför den andra och så vidare...

Har DU avgivit ett nyårslöfte?
Lite tips i all enkelhet. Se till att du satt ett realistiskt mål och med det ska du även skapa förmågan att säga när du nått ditt mål! Mätbarhet är nyckeln, här. Har du misslyckats med detta? Justera, det är inte för sent!
Det mesta jag hör om nyårslöften är att folk häcklar de som avger dem. Visst, jag håller med om att fysisk aktivitet ska vara en livsstil och inget som man gör ett tag och sedan hoppar över. Men det kanske kan börja med ett löfte? Det finns i alla fall ingen anledning att vara så fientlig och negativ! Peppa istället.
Omges du emellertid av klagomål, hånande och förmanande så låt detta vara bränsle för att visa dem att belackarna har fel som tvivlar och att det är möjligt att genomföra stordåd om viljan finns! Låt dem få en förebild, som dödar det negativa tråkiga... Så kanske de vågar sig på förändring så småningom.

Kör hårt i snögloppet nu! Det går om man vill!

//
Jocke