Jag vet... det kommer som ett rop från de döda. Att det finns en nyproducerad text på Tjocke-Jockes blogg.
Men jag har, som brukligt, mina ursäkter till varför det uteblivit.
Det har varit uppstart av podcast (i form av Skogscyklisterna, som finns både på iTunes och Acast) och så är det hela den där cirkusen med livet och det pusslet som följer med det.
Men jag har en ny idé, nämligen att använda bloggen som en ren ventil för att lätta på trycket efter tävlingarna som ska diskas av under året. Rena race-reports alltså. Det känns som ett löfte som inte får mig att börja hyperventilera och svettas av stress och press.
Allt det andra filosoferandet kommer ut i allt vi pratar om i podcasten, så det skulle bli dubbelt att komma med samma grej även här. Så skulle det nu vara någon som saknar inlägg av denna typen föreslår jag att ni lyssnar på podden. Allt för att dra lyssnare, vet ni!
Och skulle det vara så att ni saknar något där är det vi önskar mest av allt att man hör av sig om man har minsta lilla input och åsikt!
Och jag envisas med att skriva vi, och det är för att jag ju har med mig min ständiga vapendragare Micke i podden. Det behövdes någon som kunde moderera bort risken att allt ballar ur...
Nåväl, det är ändå så att årets första race är avklarat.
Jag ska förklara mer om vad som väntar detta året, i tävlingsväg, men vi kan väl bara sammanfatta det med att det inte blir löpning i huvudsak i år...
Men, likafullt är premiären förlagd till Stävie trail, ett terränglopp och alltså just löpning ändå! Konsekvens är för den tråkige!
Stävie trail är ett trevligt lopp som anordnas precis runt knuten från mitt hem. Det har under åren vuxit till att bli fler och fler anmälda och i år, det femte året, meddelade Anna och Sarah som anordnar att det minsann var fullt. Det var till och med så att de bjöd på några extra platser för att lätta på trycket från villiga deltagare.
Att anordna ett lopp, första helgen i mars är inget enkelt, fråga bara kullorna och masarna som ordnar med skidåkning mellan Sälen och Mora just denna helg.
Här, lite längre söderut har vi lite andra förutsättningar och det är väl tur det med tanke på att tanken är att man ska springa, inte åka skidor i det aktuella loppet. Å andra sidan var vädret just i år gränsfall dugligt, även för skidåkning.
Jag kontrade naturens nyck med att sko mig med dubbade terrängskor. Kort sammanfattat var det ett bra val. Salomon S-lab Snowcross för den som vill odla på prylnördigheten.
Varje år har intäkter från Stävie trail gått till välgörande ändamål, och detta året fanns det möjlighet att hjälpa till med mer än det anmälningsavgiften bidrar med genom att köpa randiga kompressionsstrumpor, lika de som Ronald McDonald har, eftersom det var till denna clowns hus i Lund pengarna gick denna gång. Med strumporna följde en startplats i första startled. Så jag tyckte att det var en bra deal, och att familjer med sjuka barn ska ha någonstans att bo under sjukhusvistelse är jag synnerligen benägen att bidra till så, ka-ching, och randiga strumpor draperade mina ben.
Nu har jag väl egentligen inte något större behov av att starta i första startled eftersom jag egentligen, i sak, inte är snabb nog för det.
Tvärtom fick omgivningen mig att starta lite väl optimistiskt och precis innan 2 km hade verkligheten kommit ikapp mig och jag fick leta upp en annan känsla och ett annat tempo.
Banan i sig är, föga förvånande, inte begåvad med någon lång eller mördande stigning eftersom den ju rör sig i den bästa delen av Sverige, Skåne. Men den är däremot konstant föränderlig och ger små höjningar, eller sänkningar mest hela tiden. Och på så vis är den krävande på sitt sätt, men är absolut inget som behöver avskräcka den som inte är van vid stiglöpning. I år hade stigarna välsignats med snö, eller liknande, till stor del så just i år blir nog inget rekordår för de återkommande entusiasterna.
För mig, som än så länge inte hittat formeln för att hålla en lämplig kroppsform för löpning, det vill säga smal, är även små stigningar utmanande.
Därför var de flackare och rakare partierna kring 4 kilometer välkomna för att jag skulle få tid och möjlighet att hitta någon form av "flow". Det gjorde också att jag fick med mig en bättre känsla sista biten och därför blir slutsatsen att första kilometern, som förvisso gick för fort, och lite drygt den sista kilometern liknade löpning. De andra var stapplande och mindre vackra. Som utövaren i sig alltså...
Loppet är riktigt kul att springa. Det är otroligt väl utmärkt, perfekt draget och stämningen är hög. Det är även uppenbart att man lyckats behålla en stämning deltagare sinsemellan som är positiv, välkomnande och förlåtande. Nästan ett unikum i vårt allt mer hårda samhälle.
Paketeringen har en alldeles särskild prägel genom att den sammanfogar exakt professionalism och härlig gräsrotsfeeling.
Märkningen av banan, kvalitet på "flaggvakter", startområde, nummerlappsutlämning och medalj är allt på nivå med vilket kommersiellt monster som helst, men känslan av att vara bland vänner blir stark av många små, men viktiga saker. Min favorit bland dessa är att grundarna, arrangörerna och därmed även generalerna för tävlingen går runt i varsin vanlig reflexväst, med sina förnamn skrivna i tusch på ryggen. Det är personligt, när det är som bäst! Jag är imponerad.
Jag har vid tidigare år deltagit i form av att vara funktionär, och efter årets deltagande har jag nu dilemmat om jag vill springa nästa år, eller om jag hellre är funktionär och på det sättet bidrar till något som så tydligt står för det mest positiva med motionstävlingar. I-landsproblem, förvisso!
Jag tar mig en funderare, och återkommer innan nästa års tävling skickas ut i skogen du inte visste fanns!
Ja, för fasen, resultatet...
37.17 på egen klocka. Det var väl vad jag hade att ge. Det fanns mycket jag kunde gjort bättre, och många av de variablerna ägde jag säkert själv. Men... jag var med för att ha kul och i den frågan blev det nästan full pott, så jag har inte en enda cell som är besviken eller ledsen för resultatets skull.
Särskilt kul var det också att vi var ett par stycken från vårt cykelteam, Team Suunto Mountainbike, som deltog. Delad glädje är som bekant dubbel glädje.
Jag kommer att återkomma med vad ni kan förvänta er av det här med rapporteringar från lopp under säsongen, och så länge vill jag absolut slå ännu ett slag för podcasten Skogscyklisterna! Lyssna och berätta vad ni tycker!
//
Joakim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar