Det har gått en vecka sedan jag, tillsammans med ett lag bestående av mig och tre, nåja två, andra fullföljde loppet H12 precis utanför Hilleröd i Danmark.
Jag och Micke poddade om det direkt i Skogscyklisterna. Så pass direkt att det var inspelat redan innan vi parkerade bilen hemma.
Men, jag hade ju i ett svagt ögonblick lovat att skriva racereporter här på bloggen med så...
Vad är då H12? Jag skulle såklart kunna fiska lyssnare till podden, men enkelt förklarat då, så är det ett 12 timmar långt lopp som man deltar i genom att vara del av ett lag. Laget består av 4 cyklister och delas in i en herrklass, en damklass och en mixklass. Egentligen är det bara mixklassen som har särskilda regler där givetvis tjejen eller tjejerna måste delta i en viss omfattning. I övrigt är det mest att cykla och ha kul. Tävlingen går på en bana, som för året var 12,5 km lång blandat med grusväg, stig och lite mitt emellan.
Ja, förresten, det går att köra i soloklass med, men då är det mest att cykla, det där med att ha kul vet i fasen. Det är hårdingar som kör det där!
Just vårt lag, som egentligen skulle bestå av mig, Jonas, John och Joakim (inte jag, en annan med samma namn alltså) blev på lördagsmorgonen en man kort då John vaknat med feber. Och trots att jag är långt från läkare kunde jag bara genom att se honom, snabbt komma till slutsatsen att jag precis fått en biljett till 25% mer cykling. Som om en fjärdedel av 12 timmar inte räckte...
Till H12 åkte jag med ett arrangemang anordnat av Cykelklubben X, CKX i dagligt tal. Det innebar att manegen var krattad med tält och allt.
Starten går klockan 09.00 och sedan cyklas det så att det sista genomförda varvet innan klockan slår 21.00 blir resultatet. Flest var vinner, om man nu tävlar.
Med vårt lag var kanske inte vinst att räkna med, vi var med för att ha kul.
Jag var bokförd som cyklist nummer 1, vilket innebar att jag började. Starten gick ut på en startloop som var 3 kilometer lång. Det var öppet och lättcyklat. Syftet var att sprida ut fältet innan man gav sig in på det ordinarie varvet. Det funkade väl OK, men när varvet kom till sina tekniska partier var det inte så utspritt att det gick att cykla på. Men, nu tävlade vi ju inte.
Varvet i sig började med att slingra sig uppför i 5 km, där det nådde den höjdmässiga toppen. Sedan var den HUVUDSAKLIGA riktningen utför, men det innebar såklart inte att den var utan klättringar. Banan var i huvudsak bestående av grusväg eller väldigt lättcyklad stig. Det fanns mer tekniska partier med brantare utför eller uppför, rötter och andra roliga svårigheter. Det var på sätt och vis tur att det inte var mer av denna vara, för det hade gjort banan alldeles för svår.
För egen del hade jag rekat banan digitalt, inte alls i verkligheten.
Det var väl tillräckligt för att inte köra slut mig själv i början, men det gör man ju ändå inte i ett lopp som man vet ska pågå hela dagen. Det handlar om att hitta ett tempo man kan leva med.
Men så är det ju tävling. Och så är ju banan som den är. Och då går man i mål på startloop på första varv med 168 i snittpuls och 180 i högsta notering. Min maxpuls är 185, enligt ett maxpulstest jag gjorde i våras. Dessutom i löpning där man oftast har lite högre puls än vad man kan dra upp på cykeln. Om siffrorna känns konstiga och irrelevanta, kan vi sammanfatta det med att jag gick, rätt nära, all-in. 90% av tiden i pulszon 5 för er som håller reda på sådant.
Väl i mål visste jag att det skulle bli vila och mat som var det viktigaste.
Jag och Micke hade snackat om att köra intervjuer med folk under tiden vi vilade. Som vi sedan kunde ha till att berika poddavsnittet. Jag försökte under min första vila, vilket fick tillföljd att jag nästan missade att vara på plats i växlingszonen när Jonas kom dit. Växlingen gick till som så att den som gjort klart sitt varv passerade över en chipläsarmatta och signalerade sedan till kompisen i växlingsområdet som i sin tur gav sig iväg och passerade en annan chipläsarmatta. Fel ordning på de båda och man hade varit diskad.
Det bar sig inte bättre än att Micke vurpade under sitt första varv. I en skarp kurva försvann hans framhjul och han synade marken. Så han tvingades till vila, och mådde väl inte helt hundra. Där sprack såklart alla planer på intervjuer.
Tiden mellan varven handlade istället helt om att försöka hämta energi genom att vila och stoppa i sig något.
Det gick rätt bra mellan varv 1 och varv 2. Cyklade på ungefär samma tid, lite bättre. Nu visste jag var jag var stark, och var jag inte var det. I konkuerrensen handlade det egentligen om var jag var katastrofalt svag, och var jag inte var fullt så katastrofal. Jag ska komma till det i ett personligt inlägg framöver, men de andra cyklisterna gör mig ödmjuk. Jag är ta mig fan pinsamt kass emellanåt.
I sak var det så att grusvägar med slakmota inte precis spelade min överviktiga cyklistkropp i händerna, medan jag vet att när utmaningarna är mer tekniska än direkt fysiska är jag lite bättre. Likadant är all inblandning av pannben till min fördel.
Varv 3 är det inte heller något större fel på. Men varv 4 blir an katastrof. Jag får inte i mig tillräckligt med näring mellan varv 3 och 4 och redan vid vändpunkten på 5 är det uppenbart att jag är på väg att gå i väggen, eller bonka som det är populärare att uttrycka det på cykel. Det finns inget där. Om jag var dålig innan är jag sämre nu. Det går inte att cykla mountainbike när man inte kan göra tillfälliga ökningar utanför det snittempo man håller. Skit samma, det går inte bryta heller.
Som tur var är stämningen i tältet god. Det är gött att komma dit efter ett dåligt varv och hämta lite luft från roliga människor.
Varv 5 blir dugligt, men nu är det inte något mycket mer än överlevnad. Tempot är lägre. Det är bara att acceptera, tävlingen har gått in i ett annat skede. De som är bra i detta skedet är mycket bättre än vad jag är. MYCKET bättre.
Jag tappar inte så mycket, och känslan är inte usel. Men jag önskar så att jag var bättre.
Hyfsat tidigt står det klart att jag kommer cykla lagets sista varv, mitt sjätte... Det gjorde jag och på så sätt drog jag mitt strå till stacken för att laget på tre skulle avsluta så bra som möjligt.
Sammanfattningsvis önskar jag att jag var bättre. Men att bli bättre är ju ändå något som är upp till en själv. Jag har mig själv att skylla, så att säga. Mer om det senare då...
H12 då, som företeelse och event? Jo men det kan jag verkligen rekommendera. Det är en prövning. Låt ingen säga något annat. Det tar och ska man göra det bra, det vill säga nå ett resultat en bit upp i listan, måste man vara fyra (eller tre) som alla satsat rätt hårt.
Det är inte omöjligt att jag kommer tillbaka. Men i så fall ska jag ha förberett mig på ett annat sätt.
För att ge lite perspektiv på hur jobbigt det är, kan jag säga att utmattningen gjorde att jag nu sitter och drar mig igenom en förkylning. Dagen efter var ingen lek och jag skulle nog säga att ansträngningen är större än en olympisk triathlon och inte så väldigt långt från en halv ironman, eller 70.3 som den också kallas.
Nu laddar vi för X-cup i Bockeboda till helgen. Ja, och laddar gör jag med att ta hand om min nytillkomna familjemedlem, Lilly, som föddes i veckan här. Att bli förälder ger perspektiv på saker, även om jag redan var det innan.
Men viljan och suget att cykla är minst lika stort. Lite så att jag hoppas att mina döttrar ska bli cyklister, även om deras mamma sätter ridspö i händerna på dem innan de kan gå! Nåja, det visar sig...
//
Joakim
Joakim
